Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Två namn inom psykologin torde vara kända av de allra flesta utan att de öppnat en enda psykologibok.
Det ena namnet är Freud – han med psykoanalysen, soffan och sexfixeringen och det andra är Pavlov – han med hundarna och de betingade reflexerna.Återigen har jag läst något i en bok, som gjort mig förvånad. (nu har hon läst en bok igen). Boken heter “Kunskap och inlevelse” av Oscar Parland. I en essä berättar Parland att Pavlov varje sommar kom med sin hustru från St Petersburg för att ha semester på pensionatet Oresjinkova i Kellimäki, en badort mellan Terijoki och Koukala (jaså där?)
Parland skildrar miljön i den finska badorten så romantiskt. Det är “en sagovärld med sällsamma spetsmönstrade slott , villapalats och paviljonger omgivna av blommande syrener och rosenhäckar.”
Och han berättar om källor vars vatten samlas i dammar kantade av svärdsliljor och som tömdes “längs porlande vita stentrappor”.På kvällarna brukade Pavlov spela ett slags kägelspel med de fyra bröderna Parland. När det gick bra för Petrovitj Pavlov “slog han sig på knäna av förtjusning”, när det gick illa svor han “Sini Djavol” (blå djävul).
“Vi tyckte att han var lite´ barnslig”,skriver Parland.En så annorlunda bild jag får av den där hundsaliv-mätaren.
Jag var tvungen att slå upp gubben Pavlov i Svensk Uppslagsbok för att vara säker på att det var DEN Pavlov.Jodå, det stämde. Han bör ha varit i 65-årsåldern när lekarna tilldrog sig i semesterparadiset.
Fick också veta att han fick Nobelpriset i medicin år 1904.
Jag visste att han var en framstående rysk fysiolog, men att han varit i Stockholm och hämtat ett Nobelpris visste jag inte.

Istället för att se en allvarlig man i vit rock i en steril laboratoriemiljö med hundar,saliv,signaler och köttbitar ser jag nu för mig en man i fritidskläder som skrattande står och slår sig på knäna bland svärdsliljor och käglor i den där badorten.

Varför tycker jag att detta är roligt?
Jo, det är roligt, intressant att få en ny och annorlunda bild av en person eller företeelse som helt motsäger den första.
Något liknande händer ibland i ett museum eller ett konstgalleri. “Hemskt konstigt” , tycker man. “Vad menar karl´n? Så egendomligt.Så fult”
Då galleriägaren eller kanske konstnären själv kommer in och berättar om konstverken får de ett helt annat innehåll. Synen på verken förändras när man får dem förklarade och hjälp att förstå dem .Aha-upplevelser inträder.

Roligast är att få omvärdera från negativt till positivt.
Jag minns hur jag alldeles i början av min vistelse i Brantevik såg en mycket elegant dam i “Hörnan”. Hon var behängd med smycken,tjusigt sminkad och exklusivt klädd. “Du milde tid,” tänkte jag “bor denna donna verkligen här? Kanske är hon bara på besök.”
Hon var året-runt-boende och hon blev sedermera en av mina bästa vänner, snäll och generös, klok och rolig – en alldeles underbar person!
Jag fick tänka om,ändra uppfattning totalt.

Från en kägelbana på Karelska näset till “Hörnan” i Brantevik – så tankarna kan flyga….
Bis bald
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

“Ska du åka till Berlin nu i g en ? Du har ju varit där så ofta! ”
“Ja” svarar jag vännen som frågar med en motfråga “hur ofta har du ätit oxfilè, piggvar, räkor eller marängsviss? Hur ofta har du träffat dina bästa vänner eller fått massage och hur ofta har du……? Ja, du förstår vad jag menar.”
Det vi tycker om att göra det gör vi ju ofta.
Jag älskar Berlin och jag reser dit två gånger om året minst.Den här gången var det ett kort besök. Fyra hotellnätter blir tre hela dagar, en kväll och en förmiddag.
Det gröna i växtligheten blev grönare under de 3 dagarna.
Allting blommade t.o.m. syrenerna! Vi kom alltså vid exakt rätt tidpunkt för att få se våren göra sitt grönskimrande intåg i Berlin.

Första dagen innehöll lite´ vardagsdramatik. Vi tog taxi till Martin Gropius Bau, eftersom bussen tog egendomliga vägar och vi hade stämt möte med god vän.
Halvvägs uppför trappan till museet hörs jag ropa: “Min kasse!” Kvar i taxin var alltså min lilla papperskasse med katt på, inköpt på Tiger i Lund för 10 kronor. I den låg bl. a min kamera!
Egendomligt nog hade vi fått ett “reciet”(?) eftersom taxichauffören väl tyckte att Lennart var handikappad på grund av stavarna.
På det kvittot stod taxins nr, ett par tel.nr och priset på resan.
Vår tyska vän ringde och ringde igen och blev hänvisad till ett tredje och gav upp. Men hon hade hunnit tala om vad det gällde.

Så såg vi på den konstiga konsten och gick till den bästa museibokhandeln i stan. Lennart satt på en bänk och vi förenade oss med honom och pustade ut. Efter fem minuter kom det två museivaktmästare och sa , att det hade lämnats in en kasse…..” Men h u r ” frågade vi ” kunde ni veta att det var vi?”
Den ene gjorde några skidåkarrörelser. Stavgående är inte alls så vanligt i Berlin som här hemma.

Min positiva inställning till tyskar förstärktes. – alltså på grund av taxikvinnan. (L. sa, att hon inte var tyska, men strunt samma, hon körde tysk taxi i Berlin – det räcker)

En av våra Berlin-vänner har alltid nya förslag på aktiviteter. Denna gång var det tal om att åka upp 100 meter i luften på 20 sekunder för att skåda Berlin uppifrån i 360 graders vinkel. Hissen är Europas snabbaste.
Jag sa naturligtvis nej, eftersom jag inte åker hiss utom i yttersta nödfall. Går gärna 5-6 våningar upp och ner.
Med skicklig övertalningsförmåga fick hon i alla fall in mig i entrèn. Hennes man gick och köpte 4 biljetter. Om hissen rymt 10-15 personer så hade jag stannat på gatuplanet. Men den rymde bara oss fyra och konduktör´n (?) och en dam till
Tjugo sekunder går fort!
Jag har alltså åkt hiss 100 meter upp i himlen!!
Cafèt var sympatiskt och tårtan god. En makalös utsikt över denna jättestora stad bredde ut sig runt om oss.

Nu får jag således lägga till Panoramapunkt, Potsdamen Platz 1 , när jag ska tipsa om aktiviteter i Berlin.
En väninna med värre hissfobi än jag undrade om jag blundade. Det tror jag inte, hann antagligen inte. De försökte distrahera mig, de andra tre.
Man börjar kanske tänja på fobierna , bli mindre känslostyrd över huvud taget med stigande ålder?
Förskräckligt att bli mindre känslig men praktiskt att dra ner på fobierna?

Söndagen borde man fly staden, det var 1:a maj och massor med demonstrationer. Vi åkte ner till Grunewald ,till Brückemuseum och till ett av de finaste caféerna – “Wienercaféet”.
Jag är glad hela tiden i Berlin (utom när jag glömt kameran i en taxi) och inte minst när jag ser 4 glada hundar springa omkring och ha det kul med varandra och oss kring borden.
Bland de ordinära bilarna står en ytterst ovanlig,vitgnistrande gammal Mercury att vila ögonen på!

Hemresan blev bitvis hårresande. Vi hade god tid på oss till Rostock och “Prins Joakim”. Men vår marginal åts upp av ett långt STAU, inte helt stillastående, men makligt framskridande i 10- 15 km:s takt.
När normal körhastighet återfåtts efter 45 minuter blev det Umleitung flera mil!
Vi var inte väldigt oroliga – det går ju fler färjor,men lite´obehagligt blev det, när klockan började närma sig avgångstiden….
K a n s k e får det bli flygmaskin eller en stor buss nästa gång?
Huvudsaken är att man landar i Berlin!
Bis bald
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com