Söndagsrefektioner av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Minst en gång tidigare har jag skrivit om min underbara sportbil och nu vill jag göra det igen.Lovar att det ska bli sista gången.

Min kära, omtänksamma granne, Birgitta som övervintrar i Stockholm, skickade en artikel från Sv.Dagbladet som handlar om min bil, Fiat Spider Pininfarina.

Bilen började tillverkas i Italien år 1966 i det italienska designhuset Pininfarina. De flesta bilar som tillverkats har sålts till USA. I Sverige var modellen sällsynt.
Den kallades för “en Ferrari för folket” och sades erbjuda italiensk “exotism”. Vem kan motstå det?

En av modellerna hade,enligt artikelskrivaren,dessutom “världens snyggaste dörrhandtag.”

År 1985 slutade man att tillverka Pininfarina, då “rullade den sista bilen från bandet”. Min bil är från det året, alltså är den historisk.
Nu tillverkas den igen,kanske betyder “nu” år 2018 eller några år tidigare?

Fiat 124 Spider byggs numera av Mazda i Hiroshima.Designen sägs vara en hyllning till originalet från år 1966.

Min bil hamnade först i USA och kom sedan till Koblenz i Tyskland,där min gode vän köpte den till mig.

Min vän B.F. som skickade artikeln var med en gång när bilen krånglade. Vi hade varit hos en silversmed nånstans inåt skogarna och bilen startade inte när vi skulle köra därifrån.
En vänligt man – mitt i skogen – fixade det provisoriskt men sa, att jag skulle köra direkt till en verkstad. Jag vågade inte stanna någonstans. Stopptecken ignorerades och farten var nog lite´för hög eftersom jag fortast möjligt ville komma till en verkstad.

På 16 år har det bara gjorts en riktigt stor reparation och den utfördes av Calle i Ystad ..” på en smutsig liten bakgård” … Han hade bilen i fem veckor.
Jag ser för mig hur 4 – 5 står runt bilen,när jag lämnade bakgården. Motorhuven var uppslagen och de såg med bekymrade men intresserade blickar ner i innanmätet.

De sakkunniga männen kunde lika väl ha stått runt ett operationsbord – fast i annorlunda kläder.

Jag hade en kamrat i Lund som på fullaste allvar valde mellan att utbilda sig till bilmekaniker eller läkare. Föräldrarna lyckades till slut få honom att välja läkaryrket.

Artikeln om “folkets Ferrari” avslutas med meningen: “Men körställningen är inte den bästa,för att passa in bör man ha korta ben och aplånga armar”. Jag har varken det ena eller andra men jag når både ner till pedalerna och fram till ratten!

Tänk att man kan vara förälskad i en bit plåt med fyra hjul och en ratt! Jag tycker att den är den finaste sportbilen av alla! Men jag var faktiskt kär i min gamla Toyota också. Jag har väl en pervers dragning till automobiler – autofili?

Bis bald.

Ingrid

PS. Dino är död. Han har flyttat till sällare jaktmarker.Man skulle kunna tro att han blivit överkörd av en av de bilar han kryssade mellan i många år, men så var det inte. Han blev sjuk och dog .Dino ,damernas riddare, vårt fyrbenta original. Det blir tomt…DS

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Väderleksrapporter i radio och TV lyssnar jag alltmer sällan på
Det blir ju nästan aldrig som de förutspår.
Jag tittar ut genom fönstret istället.

Vädret är naturligtvis viktigt och i vissa sammanhang enormt viktigt som t.ex. vid stora vintersportevenemang och för fester som man djärvt planerat att ha utomhus, sommartid.

I telefonsamtal runt om i landet och världen så är ofta den första frågan efter “hur mår ni?” , “Vad har ni för väder?”
Ingen väderleksrapport för mig, nej, men radions sjörapport lyssnar jag på.
Så skönt med deras exakta uppgifter i bjärt kontrast till väderleksrapportens “kanske, uppsprickande molntäcke, avtagande vind, eventuella skurar…”
Nej, tacka vet jag sjörapportens fakta.
Är det 7 sekundmeter i Skillinge så ÄR det . Inga vaga angivelser av förändringar och variationer.
Det är 40 cm fast is och därmed basta. Kulingvarning vid Ölands södra udde. Uppgifter om isars tjocklek högt upp i landet imponerar.

L. säger nu, att det inte heter sekundmeter,jag ska säga “meter per sekund”. Det lärde han sig redan i småskolan.
Ja, det man inte lärde sig där, får man lära sig i 80-årsåldern!

När detta läses är det måhända rusk-igt ute,men när det skrivs – den 6:e januari – är det ett underbart väder i Brantevik.
Det är ingen sol, men vindstilla, totalt lugnt och några få köldgrader.

Eftersom vi så ofta riskerar att bli omkullblåsta här nere, så är frånvaron av vind något lyxigt,åtråvärt,sagolikt skönt.
Att det inte är någon sol är också skönt,för man slipper ha solglasögon och behöver inte skugga med handen över ögonen för att se om det kommer någon emot en på Grönet. Man undviker alltså att kollidera och ser de mötande på långt håll. Den enda hund vi mötte var en otroligt liten chiwawa (?) i randig ´rock´. Den var utsocknes.

Grönet är underbart vackert även när alla träd står nakna.
Bäcken som rinner ner från det gula huset porlar idag livligt och glatt.(Jo, den porlar i dur.) Ljudet från den är högre än det som vågorna åstadkommer.
Trots deras låga, nästan släpiga hastighet hörs lite lågmält, stilla vågbrus.
Det är alltså njutbart att gå här för både öga och öra.

Det sägs att den blå färgen är den mest nyansrika. Kanske är det sant. Jag kan se minst 6-7 olika gråblå toner i havet och på himlen denna för både kropp och själ så sköna promenad en dag en bit in på det nya året – 2018.
Bis bald?

Ingrid

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Som alltid vid den här tiden på året genomgår Brantevik en förvandling..

.
Från att ha varit en livfull sommarsemesterort blir byn en fridfull idyll med fruktkart på träden, björnbär i snåren och gott om plats att parkera bilar och rulatorer (ska det vara 2 l?) överallt.

Det är en genomgripande förvandling.Byn har tömts på bilar, barnbarn och till namnen okända hundar.
Endast ett tappert fåtal entusiaster har behov av badstegarna.

Det är tomt och tillbommat på Trampes, Branterögen,Hörnan och ´gamla krogen´. Hamngården ska ha öppet ibland och det får vi vara glada för. Glada är vi också för vår alldeles egna fiskbod i Södra hamnen. Så lyxigt!
Tre dagar i veckan kan vi köpa den färskaste fisk och de godaste sillinläggningar.
Vi delar glädjen med en liten mager katta – mor till 3 ungar – som sitter nedanför trappsteget och stirrar upp mot disken. Hon får en strömmingfilé ibland.

Och så kan vi köpa frukt och grönsaker vid ljugarbänken utanför Torekull. Det är alldeles sant.
Vi har det beviljat och är mycket glada för att så är fallet.

Vad som fortfarande fungerar ,som rullar på,bokstavligt talat, är boulen. Regn, blåst och kyla avskräcker inte de rosenkindade spelarna. Deras huttrande hustrur sitter troget vid sidan om banan och´ ínformerar varandra´ om vad som sig tilldragit har i byn.

Igår reste vår närmaste granne norrut. Nästan lika många som åker till Stockholm,Falun, Västerås,Småland och Eslöv reser söderut.Härliga bilder har kommit från Katarina i Californien. En kär vän är på Ibiza med sin 99-åriga syster.Några reser till Grekland, andra till Frankrike.

Trots att befolkningen minskat så markant intar ändå 25 -. 30 personer biografsalongen i Södra skolan på måndagskvällarna.

Hösten är så härligt kravlös. Nu kan jag sitta inne och läsa utan att få samvetskval för att det är strålande sol och varmt ute och jag inte går ut och sitter med nosen i vädret och t a r v a r a p å solen.
Och vi slipper bada i 12-gradigt vatten.

Kulinariskt är ju hösten underbar. Ålagille, gåsamiddag,äppelkakor,äppelpajer och äpplen naturell….

Efter de vackraste månaderna september och oktober kommer den lite´trista november.
Men vad bryr jag mig om några regnskurar och en kall vind från en grå himmel, när jag läser om och ser hur orkaner beter sig i andra länder?

Lugna dagar är det alldeles tyst.
Borta är alla billjud och knattret från en och annan motorcykel, glädjetjuten från studsmattehoppande barn och skränande fiskmåsar. Tyvärr också från skönsjungande fåglar.
Nu kommer fågelstrecken och de skränar också ibland. Diskuterar de färdriktning med varandra eller bråkar de om vad de ska äta till middag?

Blåsiga dagar hörs bara vindens vinande och vågornas dån. Det är mysiga ljud om man jämför med orkanvindar och knakandet från omkullvräkta träd och hus.
Vi behöver bara tänka några sekunder på naturkatastrofer för att bli tacksamma för höstens regn och kyla -ja, förstås i kombination med fungerande el och vatten!

( Fy, så snusförnuftig jag låter)

Bis bald från en som gillar hösten.
Ingrid

Kåseri av Ingrid Holmqvist 84, Brantevik

Med risk att låta lite´skrytsam och högfärdig vill jag bara som hastigast teckna bilden av hur det kan gå till i Norra hamnen en solig sommarmorgon.

Jag har det stora nöjet att ha lärt känna en av alla de trevliga personer (ja, jag känner så klart många)som dväljes -hemskt ord- varför skriver jag inte b o r – i Brantevik?
Hon är rolig, positiv, dominerande och otroligt generös. Hon älskar att bjuda vänner på krogen och att ge bort dyra presenter. Jag kallar henne här B.

Vi var några damer och – som jag berättat tidigare- några herrar som badade i Norra hamnen vid åtta-tiden på morgonen. Nu var vi fyra badande damer och en nytillkommen herre kvar och vi beordrades av B. att komma med varma kläder till badet.
Vi skulle nämligen sitta en stund efteråt på bänkar som nyttjas av icke badande herrar lite´senare på dagen.
( I Höganäs kallas liknande träffar för `gubbadagis`.)
Ja, vi kom vi fyra badare och två damer till samt den nytillkomne herr´n.

Sju glas på vingliga plastfötter och ett stort fat med snittar stod uppdukat.
Vi skulle fira att det var B:s sista bad-dag före hemresan till Stockholm med champagne.
Ja, det blev ju inte en enkel sect inte.
Äkta Moët et Chandon porlade invid det spegelblanka vattnet i hamnen.
Vi betraktades av stora skrikiga måsar och några tystlåtna änder.
Minken,som min väninna från Berlin (en av badarna ) envisas med att kalla die Nertze, syntes inte till.

Från ett mycket litet tält en bit bort krånglade sig efter en stund fyra personer ut. Två föräldrar och två små barn i ett enmanstält! De var från Freiburg, hade cyklat från Malmö och skulle cykla i tre dagar till.
Undrar om de redan har glömt oss eller om de gör som den kanadensiske dirigenten som bor i vårt kvarter. Hans fru har berättat att när de kommer hem så berättar han vid middagar att “the Swedes are cracy”, de badar i 15-gradigt vatten och säger att ” it is SO refresching”.
Ja, det är ju så. Men helst ska det vara 17 -18 grader i vattnet.

Min väninna från Berlin undrade om detta med champagne klockan åtta på morgonen efter iskalla bad var en allmän svensk sedvänja eller möjligen skånsk?

Gott var det i alla fall och vemodigt är det att så många trevliga personer en efter en överger sina sommarhus och åker upp för att trängas i varuhusen.

Tacka vet jag fiskeboden i Södra hamnen och “Hörnan” !
“…och får man sen en skvätt champagne så…”

Bis bald.
Ingrid