Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Nu säger vi inte ” nästa gång vi kommer till Paris” , nu säger vi ” Om vi kommer till Paris nån mer gång”.

Sakta men ovillkorligt ändras vårt tidsperspektiv,vår planering,vår rytm i tillvaron.
Dagarna har inte färre timmar,men de upplevs som kortare för att vi hinner mindre för att allting går långsammare!

Mycket av tiden går åt till att leta. Vi letar efter nycklar och glasögon, papper och tidningar.
Victor Borge har sagt :” Jag har ingenting emot att vara gammal, men jag är inte van vid det!”
Nej, det fanns inget genrep. Premiären kom färdigrepeterad om ock ´pö om pö´ och det finns ingen återvändo. Det känns underligt att så mycket är annorlunda idag mot hur det var för bara 5-6 år sen.
Att vara 55 år, 67 eller 75 var ungefär detsamma som det alltid varit när det gäller energi, rörlighet och entusiasm.

Men det gick en gräns vid 80. Vem kunde ana att det skulle bli jobbigt att ta sig ur sängen på morgonen. Stela leder, ja, de har tjänstgjort så länge ,så de vill väl ha tjänstledigt? Nypon hjälper. Det finns f.ö. mycket på”Life” som hjälper,men nu är det Apotekets ´färdkost´som gäller.

Eftersom jag varit så förskonad från sjukdomar och mediciner i hela mitt liv, så blev det en stor sak att få en liten “TIA”.(Transitorisk ichemisk attack) . En enda minut hade jag svårighet att finna ord – de flög omkring onåbara.
Jag fick åka ambulans från Simrishamn till Ystad. Som väl var satt det en trevlig sjuksköterska bredvid mig och vi pratade om kattor hela resan. Hon hade fem!
Efter fem timmars provtagningar i Ystad njöt jag kolossalt av promenaden från sjukhuset till stationen varifrån en buss till Simrishamn så lämpligt avgick fem minuter senare!

(Inte kan man väl skriva kåseri om sjukdom? Låt mig kalla det krönika då, en lite´sorgsen krönika istället för ett skojsamt kåseri.)

Det blev röntgen och ultraljud ( i Kristianstad en vecka senare) och två nya tabletter. Hur vet alla dessa pyttesmå piller vad de ska rikta in sig på, vad de ska påverka?

Bland förändringarna efter 80 finns förstås också att vi ser sämre och hör sämre.
Synsvårigheterna leder aldrig till skämt och skratt men det gör faktiskt detta med nedsatt hörsel.
Häromdan träffade vi vänner, när vi var ute och gick. De kom i bil och berättade att de varit och besökt tranorna utanför Kristianstad. “Hörde du vad H. berättade?” frågade jag L. “Ja,de hade varit i Tranås, så långt…”. Vi får oss ganska ofta goda skratt. Men mest är det naturligtvis sorgligt.

Att stå i kö blir för mig mer och mer outhärdligt. Jag förklarar min irritation och otålighet med att vi pensionärer har mycket kortare tid kvar i livet än de yngre. Vi vill använda vår tid till något roligare än att stå i kö!
Om man inleder någon sorts konversation , så betraktas man nog som lite´konstig.
Prata till totalt okända människor? Så gör man inte i Sverige. Man står tyst och stilla och väntar på sin tur. Möjligen får man säga till den som står närmast efter i kön:” Har du bara det där?” Om svaret är ja, så säger jag: “Då får du gå före mig”. Jag får ett stort leende och ett tack . Jag känner mig ädel och tänker att där levde jag upp till ett av de tio budorden: “Allt vad i viljen att människorna skola göra eder…” Ja, så blir jag på lite´bättre humör d e n minuten.

Nu vill de se mig på sjukhuset i Simrishamn i början av maj.Jag ska ta med namnen på mina mediciner samt en anhörig. 60 minuter ska seansen ta.

Men dessförinnan ska jag plocka många buketter av min älsklingsblomma,den med det poetiska latinska namnet Anemone nemorosa, vitsippan.
Den första plockade jag idag den 1:a april och den var inget aprilskämt , bara underbart vacker!

Bis bald

Ingrid             holmqvistingrid5@gmail.com

 

 

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Det bästa jag vet näst familj, vänner och ris à la Malta, är böcker.

Något av det skönaste som finns är att sätta sig ner med en bok och en kopp kaffe, en kanna thé och lite´godis inom räckhåll.

För att skona mina trötta ögon borde jag nog lyssna på talböcker, men vill helst slippa. Jag vill ju hålla i boken, ta på den, läsa på omslagsflikarna och kanske se foton på författarna.

Att läsa har alltid varit min viktigaste sysselsättning. Mina söner fick sällan hembakade bullar och kakor och de fick aldrig någon hemstickad tröja eller mössa. (Vilket de kanske var innerligt tacksamma för).

Mest har jag läst romaner men också många biografier och memoarer. En speciell genre är ju brevromanen Hur blir det i framtiden med den? `Mail-romaner?`Nej, man kan väl inte samla in……dömt att misslyckas.
Det finns en del intressanta brevromaner i mina bokhyllor. Helene Hanffs “Brev till en bokhandel” t.ex., Pär Westbergs bok om systrarna Nordin, den ena gift med Ivar Tengbom. Brev mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, mellan Selma och Heidenstam och “Tjugo brev till en vän” av Stalins dotter.
Fann en rolig bok igår -oläst! “Av och till Satie.En brevbiografi”.
Han skrev till och fick brev från den tidens stora kompositörer och konstnärer. Njuter av hans långsamma, nästan sövande tempo i hans musik, men visste ingenting om hans levnadsöde.
En gång köpte han sju svarta sammetskostymer,gick alltid med hög hatt och paraply , hade ingen livskamrat och ingen framgång med sin musik. Han dog utfattig 59 år gammal.Det var en okänd vän i hyllan.

Häromdagen recenserades 9 nya deckare i DN.Jag har aldrig läst en deckare för jag har inget behov av att läsa om elakhet,hat och hämnd och våld.Om det är spänning man är ute efter så innehåller ju vardagen massor av den varan.
“Kommer (den lilla) bilen att starta?”, “Varför låter tvättmaskinen så konstigt?”, är märket på axeln ofarligt,eller?” Vem som mördade vem och varför i den fiktiva världen intresserar mig inte alls.

Poesi läste jag bara som ung,aldrig numera och nästan aldrig efter 20.Med ett undantag – Tomas Tranströmer.

I tonåren var jag ofta olyckligt kär. Ack så bitterljuvt att läsa poeternas kärleksdikter! Pär Lagerkvist, Karin Boye, Nils Ferlin, Hjalmar Gullberg…De skaldade vackert om både lycklig och olycklig kärlek. Jag minns Gabriela Mistrals vemodiga “Ballad”, som börjar: ” Han följde hem en annan… Nu kysser han en annan på stranden till vårt hav….” ( En annan var från Landskrona och hade storrutig taftklänning).

Dessa mina dyrbaraste ägodelar,mina vänner böckerna, vad ska det bli av dem när jag dör?Alla vackra konstböcker,alla underbara romaner och intressanta memoarer?
Ingenting är de värda, 100-tals böcker säljs för 10 – 20 kronor på “Suckarnas gång” i Simrishamn och på vår egen loppis i juli.

Mina böcker kommer att slängas i en container, kanske behövs det två.
Det är en enastående tur att jag slipper SE DET !
Bis bald
Ingrid                       holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Folk som har lämnat Brantevik t.ex. för varmare breddgrader eller Stockholm och Malmö, frågar ofta en aning ängsligt:” Vad gör ni på vintern i ett typiskt sommarsamhälle?”

(Ja, det är väl vinter nu trots att
småfåglar kvittrar i häckarna
och vattnet porlar i bäckarna?)

Vi kan svara att vi lever ett lugnt och stilla liv – “det lilla livet” – och att vi har det bra.

Vi kan också tänka efter – vad g ö r vi egentligen? Ja, vi äter och sover och ser på tv och läser böcker och går promenader. Och så dricker vi 2- eller 3-kaffe hemma eller hos varandra.
På Södra Skolan broderar somliga på ylle, några gymnastiserar, andra spelar bordtennis och en del är med i en bokklubb.
Varje måndag ser vi film där.
Opera på Metropolitan i New York besöker vi mera sällan och föredrar att se föreställningarna i Borrby eller Kivik.

Ibland åker vi till Simrishamn för att gå till banken, apoteket och Systemet. Ibland för att köpa mat.
Till Raskarum far vi för att köpa en fet ekologisk kyckling.
Då och då åker vi och fikar på Olof Viktor , ett av få ställen som har öppet även när det är mörkt och kallt.

Promenaderna företas antingen söderut mot Grönet eller norrut mot Simrishamn., Omväxling förnöjer!.
När vi träffar vänner och bekanta pratar vi inte alls politik, bara lite´ om vädret och sällan om ´sex och samlevnad´.
Nej, vi pratar hus. Sålda hus och osålda , hus under uppbyggnad och hus under ombyggnad och huspriser.
“Tänk att de fick så mycket för den kåken!”
“Fick de inte mer för det vackra huset?”
“Undrar vad detta stora hus ska bli. Det kan i n t e vara enfamiljshus”.

Inne i varvets snickeri sjuder det av verksamhet både tisdagar och torsdagar. Beställningar på det ena och andra har börjat dugga in.

Roligt att Hamngården är såld. Det sitter en lapp på dörren, där de nya ägarna (från Skillinge) säger sig vilja göra något spännande för oss.
Hoppas att de byter ut färgen på parasollerna!

Skvallrar gör vi aldrig, men vi i n f o r m e r a r varann om vad som sker i byn.

Just nu har vi ingen vitskimrande vinter, men OM det kommer snö, så kan vi vandra i ett vitt, vackert Grönet till Hylkegården och fika där vid brasan och inta deras läckra bakverk till choklad med vispgrädde. Det hör vintern till.

Vill vi se teater får vi åka till Ystad.
Vill vi se storartade konstutställningar får vi pila över bron och kan välja mellan minst sex olika konstmuseer.

Så vad gör vi i Brantevik på vintern?
Vi kan ju svara “Lite´av varje.”
Nere vid södra hamnen sitter en f.d. chefredaktör och skriver krönikor i tidskriften “Skåne” och uppe vid ängarna med de ovanliga grodorna sitter jag och skriver kåserier,ibland trevliga, ibland trista ( som detta) och jag gläder mig mycket åt varje dag som L. slipper skotta snö!

Bis bald.
Ingrid           holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Skrivs och sägs det inte oerhört mycket på sista tiden om ålder, äldrevård, vanvård av äldre, ökad medellivslängd mm , mm?

I dagspress,veckopress och månadsmagasin vimlar det av artiklar om dessa ämnen.

Eller kan det vara – för att uttrycka sig fint – en fråga om selektiv perception? D.v.s. vi väljer ut sådana texter nu, som vi inte alls fann intressanta för 15- 20 år sen?

Det genomgående temat är att det är svårt för samhället att ta hand om alla oss ´överåriga´på ett bra sätt. Någon specificerade begreppet åldring till över 75 år. Jaha, den gränsen har vi ju passerat sen länge.

Då och då blir vi tillfrågade om hur vi vill bo när vi blir ännu äldre än vi är nu.
Det är en lätt fråga att besvara: Vi vill bo kvar här i vårt lilla praktiska parhus. Ingen annanstans. Inte i något “Boviera” under ett aldrig så vackert glastak och inte i något som överhuvudtaget liknar kollektivt boende.

Äntligen har man förstått hur positivt det är att ha husdjur på äldreboenden.
Att få kela med hundar och kattor är nyttigt för både kropp och själ. Men hönor?
Det stod någonstans att dessa djur också förekom.
Jag förstår inte riktigt -ska de få vara inomhus? Nej, då kan de ju gå och lägga ägg lite varstans och folk kan trampa i dem och någon måste….nej, de måste nog vara utomhus.
Tack och lov att det finns de som förstår äldre människors behov.
Bland dödsannonserna finns många varma tacksägelser från anhöriga riktade till olika vårdinstitutioner.

En av mina läsare berättar att hennes 97-åriga mamma trivs alldeles förträffligt på hemmet och kan dessutom känna sig relativt ung eftersom det finns flera där som är över 100 år. De barn som föds nu lär skola bli 100 år eller mer , så i det perspektivet är ju varken  L. eller jag särskilt gamla. Det är bra.

Min önskedröm är att få slippa den mellanperiod som tiden mellan ett aktivt, njutbart liv och döden utgör.
Om jag skulle få en obotlig sjukdom, kan jag möjligen tänka mig den sista tiden på ett Hospice(is) , som några eldsjälar försöker skapa i Simrishamn.
På ett Hospice har man två principer (fick jag lära mig på 80-talet) och de är att ingen ska nånsin vara ensam och ingen ska ha ont.
Goda principer och, av vad jag lärt av mina elever i Göteborg, stannar ingen länge på ett sådant ställe.
Atmosfären, den goda omvårdnaden och tryggheten gör att människan faller till ro.

Måtte de som arbetar för denna vårdform få igenom sina förslag!

Jag skulle ju ha skrivit något glatt och lättsamt den här gången, men så läste jag om detta med höns och hundar på hemmen och så blev det så här.

Det händer att vi talar om att hamna på hem. Jag försöker då vara positiv och säger att det k a n ha sina fördelar. Vi slipper t.ex. att leta efter glasögon på två våningar,vi slipper hitta på middagsmat varje dag, byta dammsugarpåsar, reta oss på hantverkare som aldrig kommer, sortera sopor och skotta snö!
“Ja”, säger L. “bara vi får bo ihop så…”‘Sen byter vi samtalsämne och talar om en förestående Berlinresa. Då blir vi glada!

Bis bald.
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik   årets första!

Hur ska man orka ta till sig och försöka förstå allt som sker i världen idag? Så många krig,så många potentater,så många svåra problem kring flyktingfrågor…Dessutom klimatförändringar,döda fiskar på grund av farliga utsläpp i haven och terroraktioner av allt hemskare slag.

Svaret är att man inte orkar. J a g orkar inte. Rubriker och ingresser är snart det enda jag läser i DN innan jag bläddrar fram till korsorden och kåseriet på sista sidan i kulturdelen.

Jag vill leva i den l i l l a världen med L. och våra vänner och släktingar. Och jag vill leva i mitt hus och i vår by med glädjeämnen och sorger i vår närhet.
Det är egoistiskt, världsfrånvänt och inskränkt. Ja, just det. Eftersom den stora världen bjuder på krig, ondska, nöd och elände hela tiden, så vänder jag den ryggen!

Den lilla världen innehåller också problem av olika slag men massor av glädjeämnen.
Att bara få vakna i sin egen säng varje morgon är underbart och absolut inte självklart – i vår ålder. När jag läser papperstidningen varje dag tänker jag”en dag till innan elektroniken tagit över ,innan jag tvingas läsa DN i en liten apparat i handen eller på en läsplatta , som inte doftar trycksvärta!”

Att kunna gå en promenad är ett glädjeämne .Häromdan träffade jag en nyinflyttad 4 månader gammal Bichon Havanaise-valp vid namn Gwen. Hon var det sötaste jag sett sen Torsten var liten. Blev alldeles varm i hjärtat av att bara se henne hoppa och skutta!
“Tre-kaffet” är ett dagligen återkommande glatt inslag i vardagen. Ett brev eller ett telefonsamtal från någon jag inte träffat på länge, … Kul!
Vardagliga händelser,möten och upplevelser är de som numera räknas.Sorger och förtretligheter finns också, men de är ju i en helt annan dimension än i den stora världen.

Retfullt var det t.ex. att inte finna en bit med tre hasselnötter i Aladdin-asken. Några andra favoriter saknades också. Men innan den spirande besvikelsen hunnit ta sig uttryck i fula ord eller häftiga angrepp mot asken mm , så lyckades jag frammana bilden av raserade hus i Aleppo och svältande barn med stora, sorgsna ögon och min besvikelse försvann ,löstes upp som såpbubblor.

Att ha haft körkort i 65 år och ha det kvar är en daglig källa till glädje. Fint att kunna köra till Simrishamn, Ystad, Lund eller t o m Berlin!

Och terrorn nådde även Berlin, staden som låg i ruiner för 60 år sen och som mödosamt byggts upp igen. Nu frågar sig alla: Var händer det nästa gång?
Nej ,det är outhärdligt att grubbla över ondskan. Den lilla världen måste nu få all uppmärksamhet och omsorg!

Apropå Aladdin – jag undrar om det är fel färg på asken.Den är brun, inte röd, och innehåller bara mörk choklad,som jag har hört är nyttigare än den ljusa och lär verka som afrodisiaka.
Vi äter två bitar var på kvällen men, nä, jag vet inte om någon större skillnad är att märka….

Kommentatorn av nyårskonserten från Wien- som dirigerades av en konstant leende ung dirigent- önskade alla: “Ett GODARE nytt år”.
Det gör jag också!

Bis bald.

Ingrid        holmqvistingrid5@gmail.com