Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Alltså: Tänk alla gamla tryckare!

(jag menar inte de som jobbade på bok- och tidningstryckerier och hade grå halvlång rock på 50-talet. Sen dess har jag inte sett någon.)
Nej, jag tänker på dans-stilen när vi var unga och hade föräldrafria fester (ff) och tonerna från “Stardust”, “Lady be good”, “Moonlight serenade” med flera strömmade ut från grammofonerna!
“In the mood” var en härlig låt som tycktes sluta, men fortsatte igen 7-8 gånger!
Man kan bli både nostalgisk, romantisk och sentimental av minnena.

Senare ändrades dansens form och det blev mer som gymnastiska övningar på dansgolvet. Och alla dansade var och en för sig! Lite trist?!

Just nu är julsångerna så vackra, lika vackra som för 60-70 år sen. Samma sånger och samma framförande skall det vara och inga moderniseringar och konstifikationer som en del ägnar sig åt.

Jag blir vemodig och nostalgisk av dessa sånger också.
Jag menar inte att jag skulle vilja dansa en tryckare till “Stilla natt”, oh nej,men det är fint att bara lyssna och kanske drömma om forna tider…

För att avsluta detta sista kåseri för året med något positivt så låt mig lovsjunga hösten!
En sån underbar höst vi har haft!
Länge höll sommaren sig kvar och ville inte släppa taget. Hon öste på med rosor och andra blommor till in i november. Idag,den 16:e december såg jag en ringblomma på Måsgatan.
Det är också vackert med gula och röda äpplen på kala, bruna, knotiga trädgrenar.

Dag efter dag har vi vaknat till en snöfri värld och termometern har sällan visat minusgrader. En enda gång har vi skrapat bilrutor, men det beror förstås på att vi är pensionärspriviligierade och inte har behov av bilen förrän en bit in på dagen. Arbetande människor måste ju upp och iväg så tidigt så att nattfrosten är kvar.

Jag önskar alla mina läsare här i Brantevik och ute i världen en God jul och ett Gott Nytt År och att ni som tycker om att dansa blir uppbjudna till en och annan tryckare under 2017!

Bis bald?       K a n s k e hörs vi igen i januari.

Ingrid            holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Inrid Holmqvist, Brantevik

Det är alldeles obegripligt att så få människor skaffar sådan viktig utrustning.Den är inte dyr,så det kan inte vara av kostnadsskäl som så få skaffar den. Miljöfarlig är den inte och det fordras ingen avancerad teknisk kunskap för att sätta på den. Den är inte estetiskt motbjudande och inte skrymmande.

Vid flera tillfällen har jag varit nära – om inte döden – så i alla fall att bli påkörd av en fortkörande cyklist på den så kallade cykelstigen mellan Brantevik och Simrishamn.
Ingenting har varnat mig när en snabbtrampande cyklist viner förbi utan ett ljud!
Jag väser ilsket och högt efter dem: “Ingen ringklocka!” Men vad hjälper det? Han eller hon är redan långt borta utom hörhåll för den arga tanten…

Jag är allvarligt oroad. Det måste för övrigt inte vara en ringklocka för att påkalla uppmärksamhet. Det finns (fanns?) en slags gummidjur som man fäste på styret och tryckte på. Ljudet är så högt och effektivt att de gående blir vettskrämda och hoppar till, men hellre det än att de blir påkörda och ivägkörda till akuten i Ystad!

Innan jag slutade cykla hade jag en elefant med ett mycket starkt trumpetande. Söt var den också.

I Göteborg fanns det två företeelser att vara rädd för : cyklister och spårvagnar.
Jag ska inte dra alla spårvagnsförare ´över en räls´ men nog hade alla ett ganska likartat beteende. De körde på sina spår, tittade rakt fram och hade ingen aning om vad som tilldrog sig till höger och vänster om förarhytten.

Fotgängare, cyklister och bilister var för dem fullkomligt ointressanta. Olyckor hände ofta. I mitten på Avenyn går det dubbla spårvagnsspår så att denna delas i två delar. Man får alltid akta sig och kan aldrig strosa i sakta mak från den ena trottoaren till den andra.
Även i Göteborg råder brist på cykelringklockor och andra varningsanordningar.
(Ett annat dystert kapitel är de bilister som inte använder sina färdriktningsvisare i g o d  t i d  före svängen!)’

I Köpenhamn kommer cyklisterna i stora flockar, skaror, hopar, s t i m ! De äger stan. Fotgängare och bilister får passa sig.
Cykelbanor finns men de löper bredvid gångbanorna så det är lätt hänt att en fot råkar komma över skiljelinjen. På Ströget går inga spårvagnar och cyklisterna är fåtaliga just där.

I Berlin är man inte rädd! Där cyklas det förvisso också men inte i stora flockar. Här kommer de en och en och två och två och i lite´lugnare tempo.

Det går inga spårvagnar inne i de centrala delarna men väl bussar. Längs Kurfürstendamm finns ett flertal hållplatser. Att cyklisterna vågar beblanda sig med övrig trafik är för mig en gåta. Tempot är högt.

Bussförarna är fenomenala på att ta sig fram även i den tätaste trafik. De kan sina rutter, men ingenting om sta´n .Jag ställer ändå frågor för jag vet att i bussen sitter det en eller flera som vet var jag ska stiga av och som villigt och vänligt beskriver var jag ska stiga av och hur jag efter avstigandet ska ta till höger och sen vänster och så höger igen för att till exempel komma till Brücke museet i Grünewald….

Hur många dagar hon använde för att cykla från Brantevik till Berlin har jag glömt, men jag minns att vår tuffa byinnevånare sa att den cykelturen var en härlig upplevelse!

Bis bald
Ingrid                 holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik   2016-11-27

Anders Mathlein har skrivit en bok med ovanstående titel.
Boken är förvisso ingen deckare, men en sorglig redogörelse för hur ett så viktigt fenomen som brevskrivning håller på att försvinna.

Inte minst inom litteraturhistorien har den stor betydelse. “Brevromanen” är en alldeles speciell form av litteratur.

Ur ett papyrusbrev från 900-talet citerar Mathlein: “Naturen har utsett breven till ett slags hugsvalelse och tröst för vänner som är skilda från varandra.Ty de ger …illusionen av ett personligt möte med den man älskar”.
Enligt författaren så tillhör jag ” en snabbt krympande minoritet” – brevskrivarnas.
Mail och face-book och annat har tagit över.
Men vi är några som vill fortsätta att använda penna och papper. Karin Thunberg skrev i Sv.Dagbladet häromdan: “…vi borde skriva brev till våra vänner,riktiga brev som går att spara .Ha med i fickan eller väskan. Läsa om och om igen”.

Världslitteraturen vimlar av författare som var flitiga brevskrivare – Dickens, Fröding, Lagerlöf…”

År 1636 skapades émbryot´till Sveriges postväsende.
Det tog då, med hästars hjälp, 7 dagar för ett brev mellan Stockholm och Göteborg.
I slutet av 1800-talet inrättades i landet 1.300 poststationer! Hur många av dessa finns kvar?

År 1960 gick Posten ut med budskapet att “Ett brev betyder så mycket” och sen la de ner alla postkontor.

Jag minns posten i Långedrag. Man träffade nästan alltid en granne där och man blev bekant med damerna (alltid damer) i de 3 luckorna.
Inget ont om varm korv och kanelbullar men de h ö r inte hemma på posten, det
vill säga Preem eller i ett hörn i en ICA-butik.

Det kommer att bli svårt för biografiskrivare i framtiden att finna stoff.
Inga brevbuntar ombundna med röda
sidenband finns gömda i ett skåp eller i en kista på vinden.

Min brevsamling är stor och variationsrik. Hundratals brev finns från ungdomsår och medelålder. Men från de senaste c:a 10 åren är breven sällsynta. Datorn har fått stå till tjänst med snabba och billiga mejl.
När min väninna flyttade till Frankrike brevväxlade vi flitigt. Jag minns hur jag sparade hennes brev tills jag hade tid att sitta ner med en kopp kaffe och läsa – en högtidsstund.

Barn lär sig inte längre skriva handskrift. Ämnet välskrivning finns inte längre på schemat i Sverige. I Frankrike finns det kvar.
“Män sägs kunna vara goda brevskrivare i ungdomen men tappar i allmänhet intresset i vuxen ålder…”
Jaha, men jag har ganska många brev från män. (I några står det “Bränn detta när du läst…” Icke! )

År 2014 distribuerades 2,4 miljarder brev i Sverige, vilket är 100 miljoner färre än året innan.De flesta är inte privatbrev.
“Privata meddelanden på papper kommer snart att höra till historien” spår Anders Mathlein.

Men nu kommer det i alla fall julpost. Allt från ett eller två namn under ett förtryckt god jul till ett tätskrivet, maskinskrivet A-4 ark som berättar om året som gått.
Allt är lika välkommet.

Detta blir för långt, men jag måste få berätta om prins Eugen.
I boken “Breven berätta” har brev till hans mor, drottning Sofia, samlats.
Var han än befinner sig i världen så skriver han brev till sin mamma. Han är i Paris samtidigt med de s.k. “guldåldersmålarna” och kallar sig där herr Oscarsson.
Det är en gammal häftad bok utgiven år 1942 , “Till min mor”.
Det är kulturhistoria, konsthistoria, personhistoria – allt i ett i denna bok som kostade 12 kronor häftad och 16 inbunden.
Bis bald
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Vad betyder ordet outsourca?
I DN stod det häromdan: “Statssekreteraren har outsourcat omdömet”.
Jaha? Varför gjorde han det?

L. och jag är t ä m l i g e n bildade gamla akademiker och vi ogillar att inte förstå texten i en svensk tidning. Är detta begrepp positivt eller negativt? “Har du outsourcat idag, lille vän?”, Är hon inte rätt outsourcad”? eller “Ska vi gå ut och ha det lite´outsourcat?”
Jag ringer DN, men blir inte kopplad till vare sig redaktör eller redaktion. Den rara växeltelefonisten frågar vad jag vill fråga. Hon försöker förklara ordet, men antingen är hon inte bra på att förklara eller också har min fattningsförmåga med åren kraftigt försämrats. Hemskt!

Nästan varje dag finns det svårförståeliga ord och förkortningar i tidningarna.

Vi som växte upp på 1930-talet har lärt oss enkla förkortningar som t. ex. etc, osv, osa, tr, kl och nr. Nu måste vi lära oss så många andra – ADHD,ADD,OCD,HBTQ med flera.
Vad betyder Q-et egentligen i HBTQ? Det innefattar ju alla de övriga avvikelserna från det så kallade normala.
Vad L. och jag inte behöver lära oss är alla förkortningar i Sms-språket eftersom vi inte använder oss av den geniala uppfinningen. (Men det är rätt roligt att kolla…)
När jag frågade folk vad sms betydde för några år sen,så kunde de flesta inte svara.
Snabb meddelandeservice kunde det kanske heta på svenska, men “short message service” är väl det korrekta?

Och mer och mer engelska kommer in i svenska språket. Varför måste det heta ´sale´, när vi har ordet rea? De skulle spara en bokstav i skyltar och annonser. Och vi har outfit, brunch, party och många många fler.

Ordet vabba låter inte bra – ett fult ord för en vacker handling – att vårda sitt sjuka barn.
SMH betyder inte att Statens Meteorologiska och Hydrologiska Institutet har tappat ett i, nej det är sms-språk och betyder ´shaking my head´och ska tolkas som ´jag bryr mig inte!

Uttrycket´ YOLO´ fanns i en artikel om paret Obama häromdan.

De sades ha haft en yolo-fas. Aha, v a d betydde det? Det ska tolkas som ´ You Only Live Once´ det vill säga att det har samma innebörd som ´Carpe diem´och det moderna (?) mindfulness
som vi anses behöva använda för att bli harmoniska människor. Hur ska man översätta det engelska ordet till svenska? Enklast kanske: lev i nuet,  upplev nuet med alla dina sinnen? Jag vet inte,men jag vet att det finns kurser i ämnet (mfn?)

Det vore fint om nya och ovanliga ord kunde förklaras i våra dagstidningar.
Jag får nog skriva en insändare…
Vi använder , som sagt, inte våra gammaldags mobiltelefoner till skriftliga meddelanden och fotografering och vi har inga appar. (en välbehövlig förkortning för applikationsprogramvaror).
Vi är med andra ord ålderdomliga och bakåtsträvande när det gäller tekniska nymodigheter.
Men vi vill gärna förstå vad som skrivs i papperstidningarna,som vi aldrig vill byta ut och vi vill alltid tänka YOLO!

F.ö. är vi ju snart mogna f.v.b.
Nu outsourcar jag detta på min redaktör. ok?

Bis bald

Ingrid           holmqvistingrid5@gmail.com

Oktoberkåseri med en uppmaning! av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Så var det dags för en liten resa till Berlin igen! Här kommer ett kort referat av ett kort besök.
“Det heter nog något på latin” brukade en god vän säga, när något verkade konstigt.
Är det månne konstigt att vara förälskad i en stad? Det må vara hur det vill med den saken – förälskad är jag och glad blir jag så fort jag ser början på
stadsbebyggelse vid infarten till Berlin.

Vi kommer med bil och av någon outgrundlig anledning får vi parkeringsplats n ä s t a n varje gång – 25 meter från hotellentrén t r o t s att bilarna står tätt packade på båda sidor om den enkelriktade gatan , Fasanenstrasse.

På programmet den här gången står bland annat Potsdam. Vi har varit där förut och beundrat slottet Sanssouci. “Fråga aldrig efter Slottet här” säger vår gode vän, “det finns 13 slott i Potsdam”.
Vi har turen att bli guidade av denne vän, som är infödd berlinare och kan a l l t om varenda hus, gata,bro och alla slott.
Cecilienhof ,där Potsdamkonferensen hölls,alltså ett av många historiskt intressanta slott, är under reparation och till stor del dold av plank.
Men Caputh Palace är fullt synligt och ligger vackert vid vatten.
I Caputh hade Albert Einstein sitt sommarviste och bodde där ibland året runt. Det var en ganska snygg tvåvånings träkåk.
Caputh Palace hade ett café, men det verkade vara abonnerat av ett barnkalasgäng, så vi backade ut och fann ett litet café i närheten, där vi fick “heimgebachten quitten-tarte” och quitten-thé. Nytt för oss alla och mycket gott.

På Glienicker Brücke ,berättar vår vän, utväxlades fångar som varit hemliga agenter under andra världskriget från bägge sidor. Gränsen gick mitt på bron och här möttes Öst och Väst.
Naturen är så vacker runt Potsdam -så mycket vatten, så mycket grönt och stora parker kring små och stora slott.

På vägen till Potsdam ligger en påfågelsö, men dit åkte vi inte.

Ett obligatoriskt museibesök i Berlin är Martin Gropius Bau. Det finns alltid en enormt stor utställning där och två något mindre. Och den har den i särklass största och mest intressanta museibokhandeln.

Museuminsel får man inta i små etapper – 16 museer finns det visst där, men inte lika många byggnader.
I Neues Museum finns bysten av den sköna damen som på tyska heter Nofretete!
Konstigt. Trodde att Nefertite var internationellt!

Nu lovar jag att aldrig mer skriva om mitt kära Berlin. Men t ä n k om alla som har lämnat Brantevik för längre eller kortare tid för skönare, grönare (?) nejder, skrev och berättade om sina upplevelser?!
Vi skulle t. ex. få glimtar från Texas, Australien, Östhammar, Spanien, Frankrike, Kalmar, Italien och Lofoten…               Skriv till sodraskolanbrantevik@gmail.se  
Det skulle vara kolossalt roligt!!
Bis bald.
Ingrid                   holmqvistingrid5@gmail.com