Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik
Lika tydligt som vi minns den första kyssen minns vi vår första cykel, eller hur?
Jag fyllde 13 år och min pappa sa…”åh, jag glömde…jag har en sak till.”
Det var en ljusblå skönhet med silvriga inslag och jag tror att den hette Nordstjernan.
Denna geniala uppfinning med två hjul, ett styre och en sadel var det bäst tänkbara fortskaffningsmedel! Inga avgaser, inga kostnader för drivmedel,inga parkeringsavgifter!
Så mycket glädje och nytta mina cyklar har gett mig i 70 år!
Finns det en skönare känsla av frihet än att sväva ner för en lagom brant backe med en ljum vind som smeker kinderna eller rufsar i håret ( om man har något).
Med två lika stora hjul har cykeln funnits sedan år 1885 och kallades då för “säkerhetscykeln Rover”.
Intressant läsning i NE. Det var vanligt,står det, att en cykeltillverkare övergick till att göra bilar. Peugeot var t.ex. från början ett cykelmärke.
Cykelns förekomst fick stor betydelse på många områden i samhället.
Landsbygdens isolering kunde brytas, cykeln blev en slags frihetssymbol!
Den gjorde det lättare för folk i glesbygden att ta sig till missionshus, idrottsplatser och dansbanor!
Arbetstillfällena blev också fler,man kunde lättare ta sig till andra orter.
Och så detta (direkt citat ur NE ) : ” Minskande ingifte i avlägsna byar.”! Cykeln bidrog alltså till färre fall av inavel!!
Cykeln i sig, själva föremålet är något positivt, sympatiskt, snyggt , harmoniskt och lustbetonat,tycker jag.
Cyklister däremot kan vara något negativt, i synnerhet när de kommer i flock,en stor vinande skock som utgör en fara för både eget och andras `liv och lem`
Nyligen var vi i Köpenhamn,en cykelstad, och en kvinna gallskrek åt L. , när han helt lagenligt svängde till vänster. Det var i n t e något s.k. danskt gemyt hon ville förmedla.
I Göteborg fanns det två hotande faror i trafiken – spårvagnar och cyklister.
De flesta cykelolyckor sker i storstäderna med även på vår lilla idylliska cykelstig längs havet kan det hända.
Två äldre gentlemän krockade i en kurva häromåret och den ene fick åka till Ystad och bli sydd i skallen. Den andre skadade sig inte,” han föll in i gräset” , sa Johan.
En enda gång i livet har jag blivit hejdad av en polis. Det var i Helsingborg -sent 40-tal – och jag körde i hög hastighet ner för Halalid med Eva på pakethållaren.
Det var nog tack vare att hon var lik Ingrid Bergman och log ett av sina ljuvaste leenden som polisen nöjde sig med en skarp blick och en sträng förmaning att aldrig mer forsla någon på pakethållaren. Vi lovade och bröt löftet antagligen redan samma dag.
Häromdagen stod ett par cyklister nere vid ljugarbänken. De var från Köln och vi började prata om hennes fina ringklocka, röd med vita prickar.
På styrets andra sida satt en liten vas med vilda blommor. Detta har vi aldrig sett förut.
Fabrikörer av cykelringklockor kan inte ha det för fett: De flesta cyklar har ju inga klockor eller andra tut-anordningar. Och OM cyklisterna här på cykelstigen har en klocka, så används den inte eller mycket sällan.
Man får vara observant!
En originell användning av cykel hörde jag talas om häromdan. Cykelmiddag.
Man äter inte medan man cyklar,men man cyklar mellan olika hus i vars kök det dukats upp och man intar på första stället -1: drink, 2 förrätt, 3 huvudrätt, 4 dessert.
De är sex par från början och medelst invecklade matematiska beräkningar och multiplikationer är de 42 vid desserten. Mycket egendomligt!
I höstas slutade L. och jag att cykla.
Vi saknar det mycket, men osäkerheten när vi skulle stanna – balansen? – och andras hetsiga framfart skrämde oss, så med visst vemod sa vi farväl till våra velocipeder.
L.:s pappa ,som var född på 1800-talet, sa alltid velociped!
Bis bald
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com
PS. Sportbilen är som en förälskelse,mina cyklar var som goda, rejäla trofasta vänner.
DS.
