Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik
“Du kan väl skriva och berätta om kärlek efter 80” sa en god vän i byn.
Om hon sagt “sex efter 80 ” hade det varit mindre utrymmeskrävande, men om kärlek kan man väl skriva hur mycket som helst?
Eller också kan man använda en enda mening:
Kärlek efter 80 är precis lika underbar och komplicerad som kärlek före 80.
Inte riktigt sant förstås, för det ÄR mindre komplicerat än i ungdomsåren.
Det blir inget resonemang om barn eller inte barn, inga svärmorsproblem -de vilar i jorden båda två. Och inga problem med att skaffa bostad, jobb, lån… alla dessa praktiska problem som upptog oss i ungdom och medelålder är borta. De besvärliga perioderna i en kvinnas liv är också borta, nu är jag besvärlig hela tiden!
Kärleken får all vår tid,omsorg och energi.
Vi var bara 76 år när vi träffades – L. är 2 månader yngre än jag, vilket påpekas då och då – men nu har det gått 7 år och vi blir mer och mer förälskade.
Perspektivet är att vi kanske bara har några få år kvar att vara tillsammans och det gör att vi blir mycket rädda om vår tid och varandra.
Man ser tv-program och filmer och läser artiklar om par som träffats på äldre dar och de verkar alla vara mycket glada och tacksamma för att de mötts.
Det är vi också.
Nästan varje dag talar vi om detta att vi haft en oerhörd tur som får uppleva en ny period av kärlek och närhet i våra liv.
Väninnor klagar ibland över att jag inte är med på vissa aktiviteter med dem, men jag prioriterar alltid att vara tillsammans med L.
Finns det n å g o t som skiljer mellan kärlek i ungdom-medelålder och i ålderdom så är det kanske rytmen. Man är inte så hektisk, så hetsig, allting har ett lugnare tempo. Inte bara bokstavligt på grund av stela leder!
Och det finns ingen plats för svartsjuka.
Vi är som personer mycket olika. En är djupsinnig och reflekterande, en är ytlig.
Den ena är impulsiv,den andre eftertänksam. En är slarvig, en ordentlig. En är ibland lite´tungsint och dyster , den andra mestadels munter.
Så många olikheter och inte har vi tid att försöka ändra på varandra. Vi accepterar och tolererar på ett annat sätt än vi gjort i yngre år.
Som väl är har vi många gemensamma intressen. Och vi har rutiner och ritualer, viktiga att följa bl.a. för minnet, tror jag.
Kärlek drabbar. Och naturligtvis är det ganska ovanligt att drabbas i 75-80-årsåldern. Inte alls unikt, men ovanligt.
Vi är förvånade över att vi inte bara känner sympati och vänskap utan faktiskt är förälskade – på riktigt.
Hur sa? Saknas det något? Jaså sex! Ja, n å g o t ska väl vara lite´ hemligt, gåtfullt och oomtalat?
Vi hoppas få uppleva åtminstone 2 år till för när vi fyller 85 ska vi ha en hejdundrande fest för c:a 100 gäster som vår 85-åriga vän i Lund !?
Bis bald
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com
