Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik
På samma sätt som vi har en ålderstrappa ,som börjar när vi föds och slutar när vi dör, så har vi en bostadstrappa.
Vi börjar oftast med en etta,kanske ett rum i en studentkorridor eller en jungfrukammare ,ett litet utrymme innanför köket? (De finns nog inte längre ) . . Sen träffar vi en presumtiv livspartner och flyttar till en tvåa. Familjen utökas och vi behöver en trea . Märklintåget (för fadern) och dockskåp tar plats.
Familjen har växt, inkomsterna ökat,läget på husmarknaden är positivt och det går bra att låna.
Villan är tjusig och trädgården stor och efter 20-25 år tar åldern ut sin rätt och det blir jobbigt med trädgården .Vi är då nere på 70-75-årstrappsteget.
Flyttlasset går till en lägenhet antingen i marknivå eller i ett hus med hiss.
Trappan inne i huset har blivit ett negativt inslag i livet. Allt oftare säger vi till varann “Gå försiktigt i trappan!” Flytten från villa till mindre lägenhet kräver ofta minst en loppis-försäljning.
Men alla människor förflyttar sig inte oavbrutet från mindre till större eller från större till mindre bostäder.
Geografiskt flyttar väl många familjer som har en militär som över(ste) huvud , men andra förblir en bostad trogen genom årtionden.
En intressant bok (javisst, nu har hon läst en bok igen) heter “Patina. Långa liv och årgångshem”.
Den berättar om människor som bor i samma bostad årtionde efter årtionde. Hos de personer som porträtteras ändras ingenting i inredningen, ingen IKEA-trend gör sitt intåg, allt är något slitet och omodernt, men det är trivsamt och personligt.
Alla är i åldern 90+ . Det är fascinerande berättelser.
Samtliga är nöjda och tillfreds med sina liv både med vad de gjort i yrkeslivet och vad de gör nu på sin ålders höst. Flera av dem har haft konstnärliga yrken. Mest känd är kanske fotografen Lütfi Özkök, som tagit porträtt på nobelpristagare i litteratur och andra författare , ibland har bilderna blivit världsberömda.
En av de intervjuade är änkling och bor ensam men säger att han har sex “glada änkor” som han umgås med. “Tre av dem heter Eva, så det blir lite`svårt ibland……”
Han säger också: “Det är ålderdomens privilegium : tid och vänskap och att göra vad man vill med sina dagar”.
I 65 år har han bott i samma lägenhet, de senaste fem åren ensam.
(En av de intervjuade är syster till en författare i Lund och en annan var gift med en konstnär med sommarhus i Brantevik. Idel `kändisar ` med andra ord)
Gemensamt för dem alla är att de bott i 50-60 år i samma lägenhet.Två bor i hus.
Och alla sitter de – fortfarande med livskvalitet- i sina årgångshem och dricker årgångsvin.
I sanning en trösterik bok för den som är på väg mot 90!
Bara man är frisk så kan bostadstrappan således sluta på fyra rum och kök i gammal invand miljö och inte nödvändigtvis på ett rum och kök eller på hemmet eller som en belastning för barn och hemtjänst.
Jag borde kanske börja gå på Gym?
Bis bald
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com
