Kåseri av Inrid Holmqvist, Brantevik
Det är alldeles obegripligt att så få människor skaffar sådan viktig utrustning.Den är inte dyr,så det kan inte vara av kostnadsskäl som så få skaffar den. Miljöfarlig är den inte och det fordras ingen avancerad teknisk kunskap för att sätta på den. Den är inte estetiskt motbjudande och inte skrymmande.
Vid flera tillfällen har jag varit nära – om inte döden – så i alla fall att bli påkörd av en fortkörande cyklist på den så kallade cykelstigen mellan Brantevik och Simrishamn.
Ingenting har varnat mig när en snabbtrampande cyklist viner förbi utan ett ljud!
Jag väser ilsket och högt efter dem: “Ingen ringklocka!” Men vad hjälper det? Han eller hon är redan långt borta utom hörhåll för den arga tanten…
Jag är allvarligt oroad. Det måste för övrigt inte vara en ringklocka för att påkalla uppmärksamhet. Det finns (fanns?) en slags gummidjur som man fäste på styret och tryckte på. Ljudet är så högt och effektivt att de gående blir vettskrämda och hoppar till, men hellre det än att de blir påkörda och ivägkörda till akuten i Ystad!
Innan jag slutade cykla hade jag en elefant med ett mycket starkt trumpetande. Söt var den också.
I Göteborg fanns det två företeelser att vara rädd för : cyklister och spårvagnar.
Jag ska inte dra alla spårvagnsförare ´över en räls´ men nog hade alla ett ganska likartat beteende. De körde på sina spår, tittade rakt fram och hade ingen aning om vad som tilldrog sig till höger och vänster om förarhytten.
Fotgängare, cyklister och bilister var för dem fullkomligt ointressanta. Olyckor hände ofta. I mitten på Avenyn går det dubbla spårvagnsspår så att denna delas i två delar. Man får alltid akta sig och kan aldrig strosa i sakta mak från den ena trottoaren till den andra.
Även i Göteborg råder brist på cykelringklockor och andra varningsanordningar.
(Ett annat dystert kapitel är de bilister som inte använder sina färdriktningsvisare i g o d t i d före svängen!)’
I Köpenhamn kommer cyklisterna i stora flockar, skaror, hopar, s t i m ! De äger stan. Fotgängare och bilister får passa sig.
Cykelbanor finns men de löper bredvid gångbanorna så det är lätt hänt att en fot råkar komma över skiljelinjen. På Ströget går inga spårvagnar och cyklisterna är fåtaliga just där.
I Berlin är man inte rädd! Där cyklas det förvisso också men inte i stora flockar. Här kommer de en och en och två och två och i lite´lugnare tempo.
Det går inga spårvagnar inne i de centrala delarna men väl bussar. Längs Kurfürstendamm finns ett flertal hållplatser. Att cyklisterna vågar beblanda sig med övrig trafik är för mig en gåta. Tempot är högt.
Bussförarna är fenomenala på att ta sig fram även i den tätaste trafik. De kan sina rutter, men ingenting om sta´n .Jag ställer ändå frågor för jag vet att i bussen sitter det en eller flera som vet var jag ska stiga av och som villigt och vänligt beskriver var jag ska stiga av och hur jag efter avstigandet ska ta till höger och sen vänster och så höger igen för att till exempel komma till Brücke museet i Grünewald….
Hur många dagar hon använde för att cykla från Brantevik till Berlin har jag glömt, men jag minns att vår tuffa byinnevånare sa att den cykelturen var en härlig upplevelse!
Bis bald
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com
