Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik
Skrivs och sägs det inte oerhört mycket på sista tiden om ålder, äldrevård, vanvård av äldre, ökad medellivslängd mm , mm?
I dagspress,veckopress och månadsmagasin vimlar det av artiklar om dessa ämnen.
Eller kan det vara – för att uttrycka sig fint – en fråga om selektiv perception? D.v.s. vi väljer ut sådana texter nu, som vi inte alls fann intressanta för 15- 20 år sen?
Det genomgående temat är att det är svårt för samhället att ta hand om alla oss ´överåriga´på ett bra sätt. Någon specificerade begreppet åldring till över 75 år. Jaha, den gränsen har vi ju passerat sen länge.
Då och då blir vi tillfrågade om hur vi vill bo när vi blir ännu äldre än vi är nu.
Det är en lätt fråga att besvara: Vi vill bo kvar här i vårt lilla praktiska parhus. Ingen annanstans. Inte i något “Boviera” under ett aldrig så vackert glastak och inte i något som överhuvudtaget liknar kollektivt boende.
Äntligen har man förstått hur positivt det är att ha husdjur på äldreboenden.
Att få kela med hundar och kattor är nyttigt för både kropp och själ. Men hönor?
Det stod någonstans att dessa djur också förekom.
Jag förstår inte riktigt -ska de få vara inomhus? Nej, då kan de ju gå och lägga ägg lite varstans och folk kan trampa i dem och någon måste….nej, de måste nog vara utomhus.
Tack och lov att det finns de som förstår äldre människors behov.
Bland dödsannonserna finns många varma tacksägelser från anhöriga riktade till olika vårdinstitutioner.
En av mina läsare berättar att hennes 97-åriga mamma trivs alldeles förträffligt på hemmet och kan dessutom känna sig relativt ung eftersom det finns flera där som är över 100 år. De barn som föds nu lär skola bli 100 år eller mer , så i det perspektivet är ju varken L. eller jag särskilt gamla. Det är bra.
Min önskedröm är att få slippa den mellanperiod som tiden mellan ett aktivt, njutbart liv och döden utgör.
Om jag skulle få en obotlig sjukdom, kan jag möjligen tänka mig den sista tiden på ett Hospice(is) , som några eldsjälar försöker skapa i Simrishamn.
På ett Hospice har man två principer (fick jag lära mig på 80-talet) och de är att ingen ska nånsin vara ensam och ingen ska ha ont.
Goda principer och, av vad jag lärt av mina elever i Göteborg, stannar ingen länge på ett sådant ställe.
Atmosfären, den goda omvårdnaden och tryggheten gör att människan faller till ro.
Måtte de som arbetar för denna vårdform få igenom sina förslag!
Jag skulle ju ha skrivit något glatt och lättsamt den här gången, men så läste jag om detta med höns och hundar på hemmen och så blev det så här.
Det händer att vi talar om att hamna på hem. Jag försöker då vara positiv och säger att det k a n ha sina fördelar. Vi slipper t.ex. att leta efter glasögon på två våningar,vi slipper hitta på middagsmat varje dag, byta dammsugarpåsar, reta oss på hantverkare som aldrig kommer, sortera sopor och skotta snö!
“Ja”, säger L. “bara vi får bo ihop så…”‘Sen byter vi samtalsämne och talar om en förestående Berlinresa. Då blir vi glada!
Bis bald.
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com
