Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik
Nu säger vi inte ” nästa gång vi kommer till Paris” , nu säger vi ” Om vi kommer till Paris nån mer gång”.
Sakta men ovillkorligt ändras vårt tidsperspektiv,vår planering,vår rytm i tillvaron.
Dagarna har inte färre timmar,men de upplevs som kortare för att vi hinner mindre för att allting går långsammare!
Mycket av tiden går åt till att leta. Vi letar efter nycklar och glasögon, papper och tidningar.
Victor Borge har sagt :” Jag har ingenting emot att vara gammal, men jag är inte van vid det!”
Nej, det fanns inget genrep. Premiären kom färdigrepeterad om ock ´pö om pö´ och det finns ingen återvändo. Det känns underligt att så mycket är annorlunda idag mot hur det var för bara 5-6 år sen.
Att vara 55 år, 67 eller 75 var ungefär detsamma som det alltid varit när det gäller energi, rörlighet och entusiasm.
Men det gick en gräns vid 80. Vem kunde ana att det skulle bli jobbigt att ta sig ur sängen på morgonen. Stela leder, ja, de har tjänstgjort så länge ,så de vill väl ha tjänstledigt? Nypon hjälper. Det finns f.ö. mycket på”Life” som hjälper,men nu är det Apotekets ´färdkost´som gäller.
Eftersom jag varit så förskonad från sjukdomar och mediciner i hela mitt liv, så blev det en stor sak att få en liten “TIA”.(Transitorisk ichemisk attack) . En enda minut hade jag svårighet att finna ord – de flög omkring onåbara.
Jag fick åka ambulans från Simrishamn till Ystad. Som väl var satt det en trevlig sjuksköterska bredvid mig och vi pratade om kattor hela resan. Hon hade fem!
Efter fem timmars provtagningar i Ystad njöt jag kolossalt av promenaden från sjukhuset till stationen varifrån en buss till Simrishamn så lämpligt avgick fem minuter senare!
(Inte kan man väl skriva kåseri om sjukdom? Låt mig kalla det krönika då, en lite´sorgsen krönika istället för ett skojsamt kåseri.)
Det blev röntgen och ultraljud ( i Kristianstad en vecka senare) och två nya tabletter. Hur vet alla dessa pyttesmå piller vad de ska rikta in sig på, vad de ska påverka?
Bland förändringarna efter 80 finns förstås också att vi ser sämre och hör sämre.
Synsvårigheterna leder aldrig till skämt och skratt men det gör faktiskt detta med nedsatt hörsel.
Häromdan träffade vi vänner, när vi var ute och gick. De kom i bil och berättade att de varit och besökt tranorna utanför Kristianstad. “Hörde du vad H. berättade?” frågade jag L. “Ja,de hade varit i Tranås, så långt…”. Vi får oss ganska ofta goda skratt. Men mest är det naturligtvis sorgligt.
Att stå i kö blir för mig mer och mer outhärdligt. Jag förklarar min irritation och otålighet med att vi pensionärer har mycket kortare tid kvar i livet än de yngre. Vi vill använda vår tid till något roligare än att stå i kö!
Om man inleder någon sorts konversation , så betraktas man nog som lite´konstig.
Prata till totalt okända människor? Så gör man inte i Sverige. Man står tyst och stilla och väntar på sin tur. Möjligen får man säga till den som står närmast efter i kön:” Har du bara det där?” Om svaret är ja, så säger jag: “Då får du gå före mig”. Jag får ett stort leende och ett tack . Jag känner mig ädel och tänker att där levde jag upp till ett av de tio budorden: “Allt vad i viljen att människorna skola göra eder…” Ja, så blir jag på lite´bättre humör d e n minuten.
Nu vill de se mig på sjukhuset i Simrishamn i början av maj.Jag ska ta med namnen på mina mediciner samt en anhörig. 60 minuter ska seansen ta.
Men dessförinnan ska jag plocka många buketter av min älsklingsblomma,den med det poetiska latinska namnet Anemone nemorosa, vitsippan.
Den första plockade jag idag den 1:a april och den var inget aprilskämt , bara underbart vacker!
Bis bald
Ingrid holmqvistingrid5@gmail.com
