Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik
.
När man har en bil som är ihopskruvad år 1985 så får man räkna med att det kan uppstå problem.
Lilla bilen togs ur garaget häromveckan och den startade vid första försöket.
Den kördes direkt till Simrishamn, där det tankades bensin och olja och däcken fick luft.
Nästa dag startade den också och dagen därpå.
Jag körde till djuraffären och den startade igen och så till bankautomaten vid “gamla posten” och d ä r startade den inte.
Några vackra tonårsgossar kastade sig mot bilen och började putta på den.Den startade inte.
Den puttades ända ner till hörnet Lillevångsgatan och där fick den stå. Jag gick upp till bokaffären och bad dem ta fram numret till Mekanom.
Det var snabbt gjort. Jo, de kunde komma om en stund och “titta på den”.
Jag gick ifrån bokaffären och ställde mig bredvid min ögonsten.Fram kom plötsligt två unga män i svarta dressar.Ett fint emblem satt på skjortan på vilket det stod: Parkeringsvakt.
Jag blev först full i skratt, men hejdade mig och sa: “Men v a r kommer ni ifrån?” Då menade jag ju inte att de skulle svara Hässleholm eller Eskilstuna men de svarade inte utan ställde en motfråga: “E´de`er bil?” Ja, det ville jag ju inte bestrida.
“Här får inte bilen stå” sa han som hade ringar både i näsan och öronen.
“Nej jag vet det” sa jag “men det kommer snart någon och hjälper till att flytta den”.
De påstod att de funnits i 3 år “men inte varje dag”. Nej, det var nog inte varje vecka heller…
På 16 år har jag aldrig sett någon ur den yrkeskategorin.”Vi kommer tillbaka om en stund” sa den ene. “Ja, gör det” sa jag och log vänligt. De log inte tillbaka.
Plötsligt kom det en man från bokaffären med en påse dinglande i handen. “E´de`din?” sa han. “Vi visste inte vems de´va´,men så kom jag ihåg att du sa i telefon, att du varit i djuraffären”
Småstaden har verkligen sina fördelar.
Så kom en stor ,hög bil med många orange lyktor och två killar närmade sig.
Jag satte mig i bilen, vred om nyckeln och bilen startade!!!
Sen dess har den gått alldeles utmärkt.
Jag tror att den bara behövde vila sig och jag ska aldrig mer köra mellan inköpsställena utan gå till fots. Basta.
Bis bald.
Ingrid
