Kåseri av Ingrid Holmqvist 84, Brantevik

Med risk att låta lite´skrytsam och högfärdig vill jag bara som hastigast teckna bilden av hur det kan gå till i Norra hamnen en solig sommarmorgon.

Jag har det stora nöjet att ha lärt känna en av alla de trevliga personer (ja, jag känner så klart många)som dväljes -hemskt ord- varför skriver jag inte b o r – i Brantevik?
Hon är rolig, positiv, dominerande och otroligt generös. Hon älskar att bjuda vänner på krogen och att ge bort dyra presenter. Jag kallar henne här B.

Vi var några damer och – som jag berättat tidigare- några herrar som badade i Norra hamnen vid åtta-tiden på morgonen. Nu var vi fyra badande damer och en nytillkommen herre kvar och vi beordrades av B. att komma med varma kläder till badet.
Vi skulle nämligen sitta en stund efteråt på bänkar som nyttjas av icke badande herrar lite´senare på dagen.
( I Höganäs kallas liknande träffar för `gubbadagis`.)
Ja, vi kom vi fyra badare och två damer till samt den nytillkomne herr´n.

Sju glas på vingliga plastfötter och ett stort fat med snittar stod uppdukat.
Vi skulle fira att det var B:s sista bad-dag före hemresan till Stockholm med champagne.
Ja, det blev ju inte en enkel sect inte.
Äkta Moët et Chandon porlade invid det spegelblanka vattnet i hamnen.
Vi betraktades av stora skrikiga måsar och några tystlåtna änder.
Minken,som min väninna från Berlin (en av badarna ) envisas med att kalla die Nertze, syntes inte till.

Från ett mycket litet tält en bit bort krånglade sig efter en stund fyra personer ut. Två föräldrar och två små barn i ett enmanstält! De var från Freiburg, hade cyklat från Malmö och skulle cykla i tre dagar till.
Undrar om de redan har glömt oss eller om de gör som den kanadensiske dirigenten som bor i vårt kvarter. Hans fru har berättat att när de kommer hem så berättar han vid middagar att “the Swedes are cracy”, de badar i 15-gradigt vatten och säger att ” it is SO refresching”.
Ja, det är ju så. Men helst ska det vara 17 -18 grader i vattnet.

Min väninna från Berlin undrade om detta med champagne klockan åtta på morgonen efter iskalla bad var en allmän svensk sedvänja eller möjligen skånsk?

Gott var det i alla fall och vemodigt är det att så många trevliga personer en efter en överger sina sommarhus och åker upp för att trängas i varuhusen.

Tacka vet jag fiskeboden i Södra hamnen och “Hörnan” !
“…och får man sen en skvätt champagne så…”

Bis bald.
Ingrid

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

 

“Skriv nu ett trevligt och glatt. kåseri” sa en god vän efter att ha läst det som handlade om krämpor.
Jaha, det är lätt sagt, men inte så lätt gjort! Man måste ju ha ett glatt och trevligt ä m n e !

Dagen börjar i och för sig alltid trevligt när det är sol för då badas det i Norra hamnen. B. och hennes hund och tre herrar ,som vi kallar badpojkarna samt en mink sluter upp.
Det är oföränderligt kallt i vattnet, max. 16 grader och det blir snabba bad för alla utom för B. Hon tror att hon ska gå ner i vikt av det iskalla vattnet.
Bantning á la krympning med andra ord? Det syns inte än, men troligt är det naturligtvis.Trons makt är ju oerhört stor. Det blir spännande att höra i slutet av augusti om vågen visar nedgång (tack vare nedgång i vågorna!)

Om metoden visar sig fungera kan det väl bli en trend?

Efter badet följer dagarna samma rutiner varje dag: frukost, matinköp i S-hamn,1-kaffe,promenad,middag, läsning,tv-underhållning ,sänggående. En mycket behaglig dygnsrytm.

Det är viktigt för äldre att ha fasta rutiner,sägs det.

Och så händer det plötsligt något “glatt och trevligt” tack vare de underbara människorna på Ribbingsberg. En afton till Cornelis Wreesviks minne har de arrangerat.
En fantastisk mix av suveränt pianospel,häftig basfiol,skönsång av Cornelis´sista fru och värdinnan själv samt hela ,stora Sjöbackakören. I den fullsatta ladan sjöng vi också allihop några av de mest kända Cornelis-låtarna.
Det blev en otroligt fin stämning och vi gick därifrån med ett leende på läpparna..

Två dagar senare fick vi i TV återuppleva ABBA i det första programmet av 3. Ett intressant fenomen de där fyra!
Nostalgi? Ja, och det hade jag egentligen tänkt att skriva om, men då hade kanske det glada försvunnit?
Nostalgi framkallas ofta av musik,som t.ex. av ABBA-melodier.
Vemod är också en fin känsla men lutar ännu mer åt det sorgmodiga?
Något av det mest vemodiga jag upplevt på sistone är den ensamma automatiska gräsklipparen.Så otroligt ensam den tuggar sig fram på gräsmattan som en stor grå gråsugga. Den kanske finns i andra färger,men jag har bara sett gråa.
Inte hörs det något ifrån den heller och ingen mänsklig hand finns i närheten av den. Långsamt och metodiskt rör den sig och personifierar en sorgsen ensamhet som väcker vemod.
Ingen borde få vara så ensam och självgående som denna ´gråsugga´.

Nostalgi och vemod är tillåtna sinnestillstånd men sentimentalitet bör man helst inte hemfalla åt, eller hur?
Men egentligen betyder ordet bara känslosamhet.
Nyss hade jag en vän här som berättade att han skulle hålla tal vid sin mors begravning. Han hann bara säga “kära mor” och så började han gråta och kunde inte fortsätta att tala. Sympatiskt, tycker jag. Män ska kunna gråta både av sorg och rörelse!
“Glatt och trevligt” slutar alltså nu i en tåreflod.
Så kan det gå när rubriken är ´Varia`.
Bis bald
Ingrid

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevk

Nu har jag läst alla fyra delarna av Elena Ferrante-böckerna.
Flera av mina väninnor läste halva första delen,”Min fantastiska väninna”, och bedömde den som tråkig,ointressant och jobbig.
Den sista meningen i den första delen kom mig att vilja läsa nr 2 och sedan var det självklart att fortsätta med den 3:e och 4:e boken.
Den sista är den mest innehållsrika.

De recensioner jag läst om dessa böcker är alla mycket positiva.
Men flera av mina vänner har alltså lagt undan nummer 1 och inte tagit upp den igen! Så varierande omdömen kan vara!

För mig har böckerna inneburit en total omvärdering av Neapel. Jag har trott att det är en romantisk,intressant och vacker gammal stad.
Men om bara en bråkdel är sant av författarens beskrivningar,så är det en stad full av kriminalitet,våld,elände,fattigdom och nöd.
Så mycket rå brutalitet,skrik och elakheter som väninnorna får bevittna!
Jag har aldrig varit i Neapel och kommer inte att resa dit.
“Se Neapel och sedan dö” – vem var det som sa det?
Liksom den fiktive Gustav Vasa gick jag in på Google och fick veta att det är ett mycket gammalt ordspråk och syftar på stadens enorma skönhet!

Min romantiserade bild satt djupt,men Ferrante har ryckt upp den med roten. Undrar om namn på gator, torg och kyrkor är autentiska. Undrar också om författaren är en pseudonym och i så fall för vem?
Hur mycket är självupplevt?

Min Italien-älskande vän B. säger att Neapel är vacker och spännande. Hon bor på ett fint hotell nere vid stranden….
Lennart såg Neapel år 1955 och fann staden omtumlande!

Det är nog mest kvinnor som läser de här böckerna. “Ja” sa John på torget” det är ju kvinnor som läser mest överhuvudtaget”. Och det har han väl rätt i. När jag var ung fick jag ibland höra, att det är vi kvinnor som bär upp kulturen på våra späda axlar. Har män bok-klubbar? Knappast.Det är nog en renodlat kvinnlig företeelse.
Men kultur för övrigt? Är inte opera- och biosalonger fulla av flintskalliga, jag menar mer eller mindre tunnhåriga herrar? Den senaste vernissagen vi bevistade besöktes av minst lika många män som kvinnor.Det kanske är en sanning med modifikation det där med kvinnliga kulturbäraraxlar?

Nu ser jag fram emot att läsa Knausgårds fyra nya böcker.
Lite´lika är de allt, Ferrante och Knausgård. Många detaljer,en hel del om-tugg,mycket realism…Men i stort sett är de naturligtvis olika- två olika kulturer,olika kön, kanske olika åldrar?

Eftersom man inte kan sitta inne och läsa romaner när solen strålar och badvattnet lockar ,så är det nuvarande vädret – 2/7- perfekt för innesittande med en bra bok!
Att läsa -och ibland skriva – är det absolut roligaste som finns !
Arrivederci! Ingrid

Kära alla åretruntboende,sommarboende ,dåochdåboende,adel,präster,borgare och fiskare samt en och annan bonde.
Det är mycket hedersamt att bli ombedd att hålla tal på Nationaldagen,men det är svårt. Jag kommer från en Kålle och Ada-kultur i Göteborg och förväntas nu hålla ett högtidligt,allvarligt,stilfullt tal till nationens ära. HUR ska det gå?

Efter skilsmässa i Göteborg för 16 år sedan tänkte jag flytta till min barndomsstad,Helsingborg där stenarna jag lekt och vitsipporna jag plockat.Men lägenheter med utsikt över Sundet åt rätt håll för solnedgången var alldeles för dyra.
Då sa en god vän:”Du kanske skulle bo på Österlen?”. “Vad är det?” sa jag ,som aldrig satt min fot i den här delen av Skåne.

Jag blev körd omkring i de söta små byarna och blev omedelbart förälskad i Österlen, i Brantevik och i ett hus på Skeppargatan.
Det huset fick jag inte,men ett litet praktiskt parhus på en parallellgata . Det var 16 år sedan och jag har inte ångrat mig en sekund!.
Havet,som solen går UPP ur, de välbevarade gamla husen,människorna, varav de flesta talar stockholmska, har jag tagit till mig och jag känner mig inte som den nykomling jag egentligen är.

Som ni alla vet, fast jag visste det inte,är det på grund av att Gustav Vasa kröntes till kung den 6:e juni år 1523 som vi firar den här dagen. Fram till år 1983 kallades den Svenska Flaggans Dag och sedan år 2005 har det varit en helgdag – en ledig dag till nationens ära.
Det ska vara flagga,salut och tal enligt statuterna.

Nationaldagen är kanske inte lika viktig för oss som t.ex. för danskar,norrmän och fransoser,som har viktiga historiska händelser att fira. Och vi äter ju ingen speciell mat den här dagen – som skinka till jul, ägg till påsk och nypotatis till midsommar.Vi får äta precis vad vi vill den här dagen t o m pasta och kebab.

Jag vet att det finns en mycket negativ bild av Gustav Vasa hos vissa forskare- bl.a. av Herman Lindqvist,men denna dag, i detta tal är han en gammal sympatisk kung på kort besök i Brantevik.

Genast efter kröningen sadlade han sin häst Brunte och red iväg för att lära känna sitt land och sitt folk.Han red söderut genom Östergötland,tittade in som hastigast hos Trampes på deras herrgård och red sen vidare genom Småland med de mörka skogarna, dess vackra glas ,Gnosjöanda och ostkakor.

Sen kom han till Österlen med de gula rapsfälten,de ljusgröna vetefälten och doften av hav. Han klev av hästen och tog in på vandrarhemmet. Kungen var imponerad av att han kunde äta på tre olika krogar och fika på två caféer.

Enligt somliga källor ansågs Gustav Vasa vara en glad och skämtsam kung.Han var inte särskilt bokligt bildad men han skrev brev! Någon hävdar att det var med Gustav Vasa som den egentliga brevskrivningen började.Hans brev lär vara samlade i 29 volymer. Han skrev bl.a. förmaningstal till sina barn. Han hade tio barn och tre fruar, en i taget.

Till sin förvåning fann han två brevlådor med bara 4- 500 meter emellan sig.
Han kom en dag i juni, när det är som allra vackrast här.Folk badade redan både med och utan kläder och själv tog han ett dopp bland damerna som tog sina morgonbad vid Vejakåsen iförda den dräkt som Gud skapat åt dem.

Boulebanan ansåg han vara otroligt vackert belägen och förstod att den fyllde ett stort socialt behov framför allt för de män som behövde komma hemifrån ett par timmar varje dag,
Aktiviteterna på Södra Skolan fann han attraktiva till max – att man broderade på ylle, hoppade på stora bollar,spelade pingis med små bollar, drack kaffe vissa lördagar och såg film varje vecka.

Men han saknade en aktivitet – dans för övermogen ungdom. Han såg ju att medelåldern var ganska hög i byn och föreslog thé-dans varje lördagseftermiddag mellan 3 och 5.

Att det fanns minst tio konstnärer,såväl proffs som amatörer,tyckte han var fantastiskt!
Mängden hundar imponerade också. Han träffade naturligtvis Dino,som hälsade på hästen.Han var förvånad över de oproportionerligt många läckra sportbilarna med tanke på att medelinkomsten i byn är på en ganska låg nivå. Det hade han läst på Google.
Gustav Vasa fick veta att folk i byn reste mycket både inom landet, i Europa och till andra världsdelar Till sin häst sa han – han pratade mycket med Brunte – att han trodde att orsaken till att folk reste nog var att de ville få uppleva lyckan att komma t i l l b a k a till Brantevik,denna underbara plats på jorden.

Han beklagade djupt att han inte hann följa med på en tur med Hoppet och inte heller lyssna på jazz under stjärnorna.
Men en promenad på Grönet hann han med. Brunte fick vara lös och gnäggade förtjust …. Själv kunde han hälsa på en filmfotograf där, som vunnit en Oscar för sitt arbete. Det gladde honom mycket.

Men det fanns ju en bit till av Sverige som han ville besöka – den mellan Hallandsåsen och Haparanda.
Gustav Vasa betvivlade att han någon annanstans i nationen skulle få se en lika ovanlig,trivsam och vackert by som Brantevik, där värmen mellan människor var stor och hjälpsamheten och beredskapen alltid fanns att räcka en hjälpande hand och t.ex. ge en skjuts till stationen!

Ett trefaldigt leve för Gustav Vasa, Sverige och Österlen. De leve
Hurra,hurra,hurra:….

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

.
När man har en bil som är ihopskruvad år 1985 så får man räkna med att det kan uppstå problem.
Lilla bilen togs ur garaget häromveckan och den startade vid första försöket.
Den kördes direkt till Simrishamn, där det tankades bensin och olja och däcken fick luft.

Nästa dag startade den också och dagen därpå.
Jag körde till djuraffären och den startade igen och så till bankautomaten vid “gamla posten” och d ä r startade den inte.
Några vackra tonårsgossar kastade sig mot bilen och började putta på den.Den startade inte.
Den puttades ända ner till hörnet Lillevångsgatan och där fick den stå. Jag gick upp till bokaffären och bad dem ta fram numret till Mekanom.
Det var snabbt gjort. Jo, de kunde komma om en stund och “titta på den”.
Jag gick ifrån bokaffären och ställde mig bredvid min ögonsten.Fram kom plötsligt två unga män i svarta dressar.Ett fint emblem satt på skjortan på vilket det stod: Parkeringsvakt.
Jag blev först full i skratt, men hejdade mig och sa: “Men v a r kommer ni ifrån?” Då menade jag ju inte att de skulle svara Hässleholm eller Eskilstuna men de svarade inte utan ställde en motfråga: “E´de`er bil?” Ja, det ville jag ju inte bestrida.
“Här får inte bilen stå” sa han som hade ringar både i näsan och öronen.
“Nej jag vet det” sa jag “men det kommer snart någon och hjälper till att flytta den”.
De påstod att de funnits i 3 år “men inte varje dag”. Nej, det var nog inte varje vecka heller…

På 16 år har jag aldrig sett någon ur den yrkeskategorin.”Vi kommer tillbaka om en stund” sa den ene. “Ja, gör det” sa jag och log vänligt. De log inte tillbaka.
Plötsligt kom det en man från bokaffären med en påse dinglande i handen. “E´de`din?” sa han. “Vi visste inte vems de´va´,men så kom jag ihåg att du sa i telefon, att du varit i djuraffären”
Småstaden har verkligen sina fördelar.
Så kom en stor ,hög bil med många orange lyktor och två killar närmade sig.
Jag satte mig i bilen, vred om nyckeln och bilen startade!!!

Sen dess har den gått alldeles utmärkt.
Jag tror att den bara behövde vila sig och jag ska aldrig mer köra mellan inköpsställena utan gå till fots. Basta.
Bis bald.
Ingrid