Oktoberkåseri med en uppmaning! av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Så var det dags för en liten resa till Berlin igen! Här kommer ett kort referat av ett kort besök.
“Det heter nog något på latin” brukade en god vän säga, när något verkade konstigt.
Är det månne konstigt att vara förälskad i en stad? Det må vara hur det vill med den saken – förälskad är jag och glad blir jag så fort jag ser början på
stadsbebyggelse vid infarten till Berlin.

Vi kommer med bil och av någon outgrundlig anledning får vi parkeringsplats n ä s t a n varje gång – 25 meter från hotellentrén t r o t s att bilarna står tätt packade på båda sidor om den enkelriktade gatan , Fasanenstrasse.

På programmet den här gången står bland annat Potsdam. Vi har varit där förut och beundrat slottet Sanssouci. “Fråga aldrig efter Slottet här” säger vår gode vän, “det finns 13 slott i Potsdam”.
Vi har turen att bli guidade av denne vän, som är infödd berlinare och kan a l l t om varenda hus, gata,bro och alla slott.
Cecilienhof ,där Potsdamkonferensen hölls,alltså ett av många historiskt intressanta slott, är under reparation och till stor del dold av plank.
Men Caputh Palace är fullt synligt och ligger vackert vid vatten.
I Caputh hade Albert Einstein sitt sommarviste och bodde där ibland året runt. Det var en ganska snygg tvåvånings träkåk.
Caputh Palace hade ett café, men det verkade vara abonnerat av ett barnkalasgäng, så vi backade ut och fann ett litet café i närheten, där vi fick “heimgebachten quitten-tarte” och quitten-thé. Nytt för oss alla och mycket gott.

På Glienicker Brücke ,berättar vår vän, utväxlades fångar som varit hemliga agenter under andra världskriget från bägge sidor. Gränsen gick mitt på bron och här möttes Öst och Väst.
Naturen är så vacker runt Potsdam -så mycket vatten, så mycket grönt och stora parker kring små och stora slott.

På vägen till Potsdam ligger en påfågelsö, men dit åkte vi inte.

Ett obligatoriskt museibesök i Berlin är Martin Gropius Bau. Det finns alltid en enormt stor utställning där och två något mindre. Och den har den i särklass största och mest intressanta museibokhandeln.

Museuminsel får man inta i små etapper – 16 museer finns det visst där, men inte lika många byggnader.
I Neues Museum finns bysten av den sköna damen som på tyska heter Nofretete!
Konstigt. Trodde att Nefertite var internationellt!

Nu lovar jag att aldrig mer skriva om mitt kära Berlin. Men t ä n k om alla som har lämnat Brantevik för längre eller kortare tid för skönare, grönare (?) nejder, skrev och berättade om sina upplevelser?!
Vi skulle t. ex. få glimtar från Texas, Australien, Östhammar, Spanien, Frankrike, Kalmar, Italien och Lofoten…               Skriv till sodraskolanbrantevik@gmail.se  
Det skulle vara kolossalt roligt!!
Bis bald.
Ingrid                   holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

På samma sätt som vi har en ålderstrappa ,som börjar när vi föds och slutar när vi dör, så har vi en bostadstrappa.
Vi börjar oftast med en etta,kanske ett rum i en studentkorridor eller en jungfrukammare ,ett litet utrymme innanför köket? (De finns nog inte längre ) . . Sen träffar vi en presumtiv livspartner och flyttar till en tvåa. Familjen utökas och vi behöver en trea . Märklintåget (för fadern) och dockskåp tar plats.
Familjen har växt, inkomsterna ökat,läget på husmarknaden är positivt och det går bra att låna.
Villan är tjusig och trädgården stor och efter 20-25 år tar åldern ut sin rätt och det blir jobbigt med trädgården .Vi är då nere på 70-75-årstrappsteget.
Flyttlasset går till en lägenhet antingen i marknivå eller i ett hus med hiss.

Trappan inne i huset har blivit ett negativt inslag i livet. Allt oftare säger vi till varann “Gå försiktigt i trappan!” Flytten från villa till mindre lägenhet kräver ofta minst en loppis-försäljning.

Men alla människor förflyttar sig inte oavbrutet från mindre till större eller från större till mindre bostäder.

Geografiskt flyttar väl många familjer som har en militär som över(ste) huvud , men andra förblir en bostad trogen genom årtionden.
En intressant bok (javisst, nu har hon läst en bok igen) heter “Patina. Långa liv och årgångshem”.
Den berättar om människor som bor i samma bostad årtionde efter årtionde. Hos de personer som porträtteras ändras ingenting i inredningen, ingen IKEA-trend gör sitt intåg, allt är något slitet och omodernt, men det är trivsamt och personligt.
Alla är i åldern 90+ . Det är fascinerande berättelser.
Samtliga är nöjda och tillfreds med sina liv både med vad de gjort i yrkeslivet och vad de gör nu på sin ålders höst. Flera av dem har haft konstnärliga yrken. Mest känd är kanske fotografen Lütfi Özkök, som tagit porträtt på nobelpristagare i litteratur och andra författare , ibland har bilderna blivit världsberömda.

En av de intervjuade är änkling och bor ensam men säger att han har sex “glada änkor” som han umgås med. “Tre av dem heter Eva, så det blir lite`svårt ibland……”
Han säger också: “Det är ålderdomens privilegium : tid och vänskap och att göra vad man vill med sina dagar”.
I 65 år har han bott i samma lägenhet, de senaste fem åren ensam.

(En av de intervjuade är syster till en författare i Lund och en annan var gift med en konstnär med sommarhus i Brantevik. Idel `kändisar ` med andra ord)

Gemensamt för dem alla är att de bott i 50-60 år i samma lägenhet.Två bor i hus.
Och alla sitter de – fortfarande med livskvalitet- i sina årgångshem och dricker årgångsvin.
I sanning en trösterik bok för den som är på väg mot 90!
Bara man är frisk så kan bostadstrappan således sluta på fyra rum och kök i gammal invand miljö och inte nödvändigtvis på ett rum och kök eller på hemmet eller som en belastning för barn och hemtjänst.
Jag borde kanske börja gå på Gym?

Bis bald
Ingrid         holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Vad är egentligen ett kåseri? Själv tror jag ju att det är kåserier jag skriver,men det började som brev till MarieAnne och någon sa häromdan: “Det kom inget brev den här veckan”. Några säger krönikor ,men det är det knappast och inte heller reportage eller artiklar.

För att få veta vad det är jag håller på med, så slog jag upp ordet kåseri i Svensk Uppslagsbok.
Det kommer från franskans “ causerie` och verbet ` causer `betyder “tala förtroligt ,småprata , pladdra” (!) och karakteriseras av,står det, “ett lättsamt talspråksliknande framställningssätt”.

Det var under förra hälften av 1800-talet som de började skriva `causerier` i Frankrike.
I Sverige dröjde det till slutet av 1800-talet,då vissa författare ägnade sig åt denna syssla bredvid det seriösa författandet .Hjalmar Söderberg,Birger Sjöberg och Gustav Fröding var några. En känd signatur var Orvar Odd ( O.P. Surtzen-Becker). Han sa att “kåseriets högsta konst att på ett tilltalande och underhållande sätt tala eller skrifva om rent af ingenting —är en konst som är svår”.
Det blev vanligt att kåsörerna använde signatur.
Numera skriver alla (?) med hela sitt namn.

När jag bodde i Göteborg och skrev i Helsingborgs Dagblad använde jag signaturerna Ada eller Beda.
I Göteborgs-Posten kallade jag mig Felia. Var lite` rappare i truten då och rentav lite` rolig ibland och tänkte att mina läsare skulle säga “O Felia vad du är rolig” och tänka på Hamlet.

Att kåsera skulle vara att skriva “om ingenting” tycker jag inte stämmer, i alla fall inte om mina stora idoler Bang, Barbro Alving, och Jolo ,Jan Olof Olsson. Bang kallade sig också “Käringen mot strömmen”. Tänk att som hon kunna varva arbetet som tuff krigskorrespondent med att skriva roliga kåserier! En fantastisk kvinna.!

I DN fanns också Eld, Cello, Red Top men Torsten Ehrenmark skrev med hela sitt namn.

I Svenska Dagbladet fanns den knarrige men stundom rolige Kar de Mumma och hans Viola.
De som kåserar i DN idag är ett tiotal personer med för- och efternamn men inga foton. Övriga skribenter i bladet har foto under varenda artikel,ibland nästan i helfigur.

Ingenstans står det något om att ett kåseri ska ha en `knorr` på slutet.Det fick jag lära mig en gång i tiden,men det kanske är bortlagt, för det är inte ofta kåserierna numera avslutas med en rolighet.

Ordet kåsör används om både kvinna och man. En kåsös är en liten soffa ” med s-formigt svängd rygg, som delar möbeln i två åt motsatta håll riktade sittplatser”

Någon skrev att kåserierna behövs . Ja, kanske behövs de som ljusa inslag i ett mörkt innehåll i tidningarnas dagliga rapporter om krig och elände?

Men `pladder`är väl ändå att ta i?!Småprata kan man göra även om allvarliga ting.
Bang och Jolo skrev om både det djupt personliga och det för mänskligheten allmängiltiga.
När jag letade bland gamla kåserier för att se vilka signaturer jag använt , så fann jag ett som hette “Ingenting”..
Sjukskriven i 2 veckor för röstbortfall fick jag ett tel.samtal från kollega som undrade “
Hur känns det att gå hemma och göra ingenting?” Jag tänkte efter vad jag gjort den dagen fram till klockan 14.00 och skrev:
“…Ätit frukost, läst GP, bakat kardemummaskorpor ,skrivit tre brev ,varit ute och postat breven, bakat ett stort ,runt bröd, …läst en Vecko-Journalen från 1945 (mycket intressant), skakat några mattor (små) druckit 11-kaffe och provsmakat skorporna (de var ok),strukit en vit gardin,läst en artikel om Birgitta Stenberg i Femina (längtat till Bohuslän), skalat potatis, hämtat posten (vykort från mamma med krokus på framsidan och glad tillrop om bättring på baksidan)…….Imorgon ska jag fortsätta att göra ingenting.Jag tror att jag klarar åtminstone en vecka till hemma. Att göra ingenting är mycket omväxlande och avstressande.Felia.”

Detta var nog inte vad Orvar Odd menade med ingenting, men rubriken var sådan och GP tog in den på “Världens gång” i februari år 1989.
Det var säkert ingen som sa “O Felia….”
Någon har sagt: “Som kåsör står du alltid på den lilla människans sida.”
Och på den lilla hundens?

Bis bald
Ingrid              Skriv ev. kommentar till; holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

 

Det började ganska dramatiskt i år.
Vi är numera fyra `flickor`som träffas varje år. Vi tog studenten år 1953.
Två av oss bor i Sverige, en i Frankrike och en i Danmark.
I år inföll träffen i Fredriksverk på Själland.

De två från Viken (där `fransyskan`har en våning ) och Strandbaden mötte mig vid Knutpunkten i Helsingborg.

När vår chaufför krånglade sig ut ur parkeringsrutan hördes det ett litet ljud svårt att identifiera. Ett ilsket knackade på bakrutan var dock lätt att tolka.
En fruktansvärt arg kvinna skrek så att det torde ha hörts ända till Sofiero: “E du ente KLOK! Du körde på min BIL! Har du ingen MORAL!? Det b r u k a r gamla människor ha!” m.m, m.m Vår chaufför steg av och följde med argbiggan till hennes bil. Hon kom tillbaka och sa: “Det syns inte ett enda dugg.
Jag bad om ursäkt och hon lugnade ner sig.”

Färjan till Helsingör är trång och tråkig, men den tar oss ju över Sundet på 20 minuter.
På vägen till Fredriksverk behövde vi bara fråga två gånger och väl framme väntade fläskestejen och gemytlig samvaro.

Diskussionens vågor går alltid höga när vi träffas och i år var det ofrånkomligt att prata flyktingpolitik.
En talar alltså för Frankrike, en för Danmark och två för Sverige. Även de två sistnämnda har olika åsikter.Diskussionen är stundtals hetsig , men det kommer aldrig till handgemäng (lustigt ord) som väl är, för det skulle vi inte klara.
Vi är ju inte längre de unga flickor som vi ibland t r o r att vi är.

Två av oss går dåligt, en ser dåligt, två har haft hjärtinfarkt och en sover med något över näsan som ska påminna henne om att andas.
Fnittrigheten är sig dock lik,- d v s ungflicksaktig- liksom den positiva livssynen.

Vid frukosten diskuteras alltid vilka tabletter som tas och för vad. Jag smusslar med nyponpillren. Alla tre var gifta med läkare och en är läkare själv. Det är bara jag som tror på `Life`.

Hundested är en charmig båthamn med massor av små butiker, en glashytta, caféer och restauranger. Ja, fullt med båtar också förstås men sådana har i alla fall en av oss sett sig mätt på.
Friterade fiskar och räkor smakade utsökt!
“Sandskulptur festival 2016” visade otroliga skapelser – historiska scener,Rundetårn, djur och människor. Och de tål regn tack vare något som blandas i sanden .

Hemresedagen besöktes Frederiksborgs slott i Hilleröd.
Konst är ett av våra gemensamma intressen , men intresset för historia är inte lika uttalat hos alla. En av oss läser allt som står under och bredvid tavlorna och vi andra susar snabbt genom salarna, så här kommer vi i otakt.
Porträtt av fula kungar och något mindre fula drottningar finns i tusental. Slottet byggdes på 1600-talet och år 1878 grundades “Det nationalhistoriske museum” av bryggare J.C. Jacobsen inne i slottet. Pengarna kom från Carlsbergsfonden.

Efter museibesöket vidtog resan hem.
Chauffören har den egenheten att inte vilja läsa kartor.Hon förlitar sig på sin intuition.
GPS fanns inte.
“Jag kör rakt fram” sa hon, när vi skulle ut ur Hilleröd. “Nej”,sa en av oss andra “du måste ta till vänster”. “Men vi ska ju västerut? ” “NEJ, Helsingör ligger österut!”
“Jaha,ska vi ta av här då?”
En typisk villakvartersgata leder sällan ut till motorväg.

“Där är en bensinmack.Vi kan fråga där”. “Det är ingen bensinmack.Det är en lampaffär” “Jaja, de vet väl också hur man kör till Helsingör.” En vänlig man berättar att vi ska `ta tilbage til den store vejen`och sen ta till höger och sen till vänster och så till höger igen och så kommer det `blinkelys`(måste vara trafikljus) och vid det femte ljuset ska vi ta till höger.
Antagligen missade vi ett ljus, för vi kom till “Återvändsgata”. Nu var chauffören nära nervsammanbrott, en av oss tänkte på tåget Helsingborg – Lund och den andra sa, att om hon inte mycket snart fick lunch, så skulle hon få svår huvudvärk.

Vid färjeläget i Helsingör stod en man och visade stopptecken .Attan!
Mitt tåg, hennes lunch….Men killen ändrade sig ( kanske såg han våra sorgsna miner?) och viftade fram oss som sista bil inkilad mellan långtradarna.
Ingen av oss orkade gå av och köpa goda drycker.

På “Skånetrafiken” stod det nr 121 på min kölapp och de var på nr 60. V a r f ö r får man inte köpa returbiljett?’

De tre `flickorna`kramades och bedyrade varandra att allt, som vanligt, hade varit trevligt och lyckat och bestämde att vi nästa år (om vi lever då) ska träffas i Viken.

På gensyn
Ingrid
-skriv till Ingrid- markera och kopiera och klistra in adressen i adressfältet! holmqvistingrid5@gmail.com

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Kära Eva-Sofi!

Det är fullt förståeligt att du tycker att 35-gradig värme dag efter dag, vecka in och vecka ut är påfrestande i din vackra by i södra Frankrike.
Men inte skulle du vilja byta med den svenska varianten av sommar – sval vind ibland av orkanstyrka,kallt badvatten,hotfulla molnbankar och stundom regn?

Jag är inte förtjust i sommaren. Den sviker så ofta.

De allra flesta människor ä l s k a r sommaren. Jag förstår inte det. De ser bara blå himmel, stilla hav, varm luft,r osévin och räkor och grillspett och glass i andanom.

Har ni mördarsniglar i Frankrike? Vi har. Mygg har ni det minns jag från din altan vid havet. Det här med altaner och terrasser och uteserveringar är så tjusigt i tidningar om design och heminredning, men ack, så sällan det är behagligt att vistas utomhus på sommaren!
Flugor förekommer, de är gröna, alltså spyflugor. I år är det geting -år och så finns det fästingar!

Vi har en så söt stad i vår närhet, Simrishamn. Men åsynen av korsvirkeshus,klängrosor och stockrosor blandas med förfulande inslag i form av halvnakna, halvgamla, fetmagade män, som låter den stora kaggen hänga ut över de missklädsamma shortsen!
Ja, som du förstår så vågar jag inte skriva detta i ett kåseri utan riktar mig bara till dig. Du tycker förmodligen som jag? Många kvinnor är inte heller vackra med för lite´ tyg i kläderna.
Jag ser gärna hel- och halvnakna människor i rätt miljö men i n t e på stadsgator och i livsmedelsaffärer!

I slutet av den korta sommaren kommer kräftorna,de goda, röda. Ja, kantareller och hallon och blåbär och sockerärtor och andra bär och grönsaker kommer också. Jag vet att du gillar att plocka bär och svamp. En positiv sida av sommaren.
Men jag ville hellre plocka kräftor än blåbär på sommarstället i Skånes Värsjö i tonåren.

Ett minne i samband med kräftfångst dök upp häromdagen , då jag läste en nekrolog över en man som deltog i detta roliga år 1950. Han hälsade på min vän X, vars pappa var hovrättsråd.Denne far stod på stranden vid Värsjösjön (!) och tittade på sitt armbandsur.
Prick klockan 18 fick vi börja lägga ut kräftburar. Det var den 7:e augusti. Vi hade lagt ut burar för längesen men vi låtsades vara laglydiga.
Roligast var att sätta tummen på djurets rygg och snabbt slänga ner det i en påse av juteväv,som vi hade om halsen.
Om jag minns rätt så stod våra mödrar och kokade kräftorna direkt.

För 65 år sen varade sommaren länge, länge och det var varmt och soligt varje dag. Ordet klimatförändring fanns inte.

Det fördelaktiga med att skriva brev är att man inte kan bli emotsagd. I alla fall inte direkt. Du kan naturligtvis skriva tillbaka och skälla ut mig, säga att jag överdriver sommarens negativa sidor och att du hört att vi har haft en fantastisk juni månad häruppe.

Jaja, det är sant, juni var fin, juli är inte lika fin, augusti k a n bli fin, men några kräftor får jag aldrig mer fånga.
Det blir till att äta de rara djuren av turkar fångade och med flyg hittransporterade. Smaken är i alla fall densamma.

Du, när jag tänker efter så finns det i dessa dagar så mycket som är mycket, mycket värre än getinginvasion och lite` styv kuling. Sådant som man inte kan läsa om och tänka på utan att vilja gråta.

Låt oss vara glada och tacksamma för vilken kort och kall sommar som helst!

Skriv snart.
Kram Ingrid