Söndagsreflektioner av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Hur många gånger under de senaste veckorna har vi sagt att något är horribelt? Svaret är: MÅNGA. Rysligt,gräsligt,hemskt är innebörden av ordet ser jag i SAOL (Kan man lita på den?)

Fullständigt horribelt är det att den gamla ärevördiga Svenska Akademien inte längre är ärevördig!

Horribelt är det också hur Karolinska sjukhuset betett sig med både pengar och patienter!

Horribelt är absolut rätt ord för hur det tryckts upp en massa mynt och sedlar som vi inte kan a n v ä n d a!
Senast vi var på Olof Victor, så fick vi inte betala med pengar. Kort eller detta nya påfund ´Swisch´var det enda som gällde.
Häromdan kunde de inte växla en 500-lapp på ett stort varuhus.De hade ingen växel!
Banken har inte heller några kontanter.Jag fick inte växla 1000 svenska kronor till några hundra danska.

Horribelt är också förslaget att patienter som behöver sondmatning inte ska få bidrag!
Bostadsmarknaden har länge varit horribel ur många aspekter.
Det är naturligtvis horribelt att man lägger ner hela glesbygden. Man stänger postkontor,slutar med postutdelning,lägger ner speceriaffärer (så urmodigt och trevligt det ordet låter.), stänger skolor och BB-avdelningar och annat.

Vi ska alltså trängas i städerna där det inte finns bostäder till alla i hyreshusen och där patienter inte får plats på de stora sjukhusen. Horribelt!

Jag vet inte om jag någonsin använt ovanstående ord tidigare och nu tycker jag att det är både användbart och heltäckande.
Att jag som har låg pension (var hemma länge med barnen) ska betala restskatt på nära 3.000:- är s n u d d på horribelt!
Att ´alla´går omkring med tätt åtsittande långkalsonger tycker jag är horr..gräsligt! Fick ett par av min syster och de är svåra att komma i och ännu svårare att komma ur!
Jag v i l l vara ålderdomlig och omodern och ha vida jeans!

Så många nymodigheter vi 30-talister fått uppleva! Vi har fått TV, friliggande telefoner (som folk ofta måste gå och leta efter ,eftersom de kan ligga varsomhelst), tvättmaskiner,diskmaskiner,datorer, appar,elvispar.. och .massor av andra prylar som underlättat arbetet för hemmaarbetande människor.(!)
L. och jag orkar inte med den nya tekniken ,vi vill inte ha robotar som sköter oss ,när vi blir sjuka. En fullständigt horribel tanke!
Tåg utan förare vill vi inte åka med. 205 miljoner ska snabbgående tåg kosta. Kommer tågförseningarna att bli snabbare,kortvarigare också? Horribelt!

Hörde nyss om invecklade parkeringssystem i Stockholm. Även i lilla Ystad kan det vara komplicerat. Vi fann efter mycket letande en plats utanför lasarettet häromdan. Automaten sa, att vi skulle ha abonnemangskort och texten var så knepig, så vi beslöt att strunta i att försöka betala. Besöket hos ögonläkare fick väl bli lite dyrare…
När vi skulle betala för besöken fick vi veta, att det var gratis för oss som fyllt 85 år! Om detta hade vi icke hört talas. Nästa steg blir kanske gratis parkering? Parkeringsböter infann sig inte heller. Detta var ju horribelt b r a!

 

Värst av allt just nu är ändå detta med Svenska Akademien –
Horr-ace-ibelt! Man ryser,våndas,hatar,nästan gråter.

Måste avsluta detta horribla kåseri med något positivt och vackert.
Fågelkvitter!
Scilla, påskliljor,tussilago,svalört,knoppar i olika stadier och så det bästa av allt – vitsippor! Allting kommer tillbaka precis som förra våren och våren dessförinnan…Underbart!

Och så sitter vi här på kvällskvisten – långt från krångliga parkeringsautomater,läckande akademiledamöter och onödiga snabbtåg – och tävlar med varandra om vem som kan flest blomnamn på latin. L. vinner.
Bis bald.
Ingrid

Söndagsreflektioner av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Vem broderar sin familjs initialer på randiga,rutiga,blommiga påslakan från IKEA idag?
När kom frottéhandduken in i våra liv? Den kräver inga broderier.
Finns det överhuvudtaget någon som broderar nuförtiden?
Ja, “Branteviksbrodöserna gör det.

Var annan vecka träffas en grupp textilkonstnärer i Södra Skolan och broderar på ylle. Resultatet av deras skapande under vintern visades på en utställning under Konstrundan i påskas.
Den var tvivelsutan(!) den vackraste av alla utställningar – “Yllebroderi”.

I ett avsnitt av” Let´s dance”a hade de som tema att tillägna någon en dans.
Flera söner tillägnade dansen sina mödrar.
Man fick se ett klipp med mamman i hemmiljö,sen grät både mor och son en skvätt och så följde en tjusig dans.

Nu blir det ju inte så känslomässigt laddat som med dansen ,när jag tillägnar det här s.k. kåseriet de fenomenalt duktiga brodöserna.De är värda så mycket beröm och uppskattning!
Kuddar ´ agedynor´, stolsitsar,väggbonader -de utstrålar en sådan skönhet,fantasi och värme. Allt i underbara färger.

Nu ska jag inte inbilla mig,eller låtsas, att jag är litteraturkritiker på en stor morgontidning,men jag vill så gärna berätta om en annan fantastisk textilkonstnärinna,Maja Sjöström.

Hon tillhör en grupp kvinnliga konstnärer som blivit undanskymda,bortglömda och är nästan helt okända.

Åsa Rausing-Roos har skrivit en bok om henne med titeln “Maja Sjöström. Ett skånskt-romerskt konstnärsliv”
Född i Råå utanför Helsingborg som nummer två i en syskonskara på sju år 1868 fick Maja Sjöström kämpa hårt för att få den utbildning hon ville ha. Hon lyckades komma in på Högre konstindustriella skolan i Stockholm.
Föräldrarna skickade fem eller tio kronor ibland och hon hankade sig fram.
Så småningom hamnade hon på “Handarbetets vänner”,där hon bl a. vävde gobelänger och där hon omtalas som ” en av institutionens bästa konstnärliga krafter.”

Arkitekten Ragnar Östberg anställde henne som textilexpert och hon har gjort samtliga textila utsmyckningar i Stockholms Stadshus. Hennes textila verk finns också i Hallwylska palatset och på svenska institutet i Rom.

Hon var med på världsutställningen i Paris år 1900 och blev mycket uppmärksammad där.
Till Italien reste Maja Sjöström ofta och år 1923 bosatte hon sig permanent i Rom.

Boken visar mängder av vackra bilder på jugendinspirerade vävnader och mattor.
Hon var en av Sveriges mest uppburna textilkonstnärinnor men sina sista år levde hon i fattigdom i Rom. Hon tvingades sälja sina mönsterrättigheter till ett sidenväveri i Venedig.
År 1961 dog Maja Sjöström,utfattig och bortglömd.

Undrar hur många bortglömda fina konstnärinnor det faktiskt finns.
Kring förra sekelskiftet fanns det t.ex. flera nu mer eller mindre bortglömda målarinnor.
Ester Almqvist, Augusta Borg, Anna Gardell, Hilda LIndgren, Tyra Klen,Charlotte Mannheimer är bara ett axplock ur den kategorin.

Vad jag vet så är ingen av “Branteviksbrodöserna” professionell. De är bara glada, men åh så skickliga, amatörer!
Deras alster borde få glädja fler än oss som hittade till Södra Skolan under påsken.
Kanske på Kulturen i Lund?
Varmt tack till er alla!
Bis bald.
Ingrid

Söndagsrefektioner av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Minst en gång tidigare har jag skrivit om min underbara sportbil och nu vill jag göra det igen.Lovar att det ska bli sista gången.

Min kära, omtänksamma granne, Birgitta som övervintrar i Stockholm, skickade en artikel från Sv.Dagbladet som handlar om min bil, Fiat Spider Pininfarina.

Bilen började tillverkas i Italien år 1966 i det italienska designhuset Pininfarina. De flesta bilar som tillverkats har sålts till USA. I Sverige var modellen sällsynt.
Den kallades för “en Ferrari för folket” och sades erbjuda italiensk “exotism”. Vem kan motstå det?

En av modellerna hade,enligt artikelskrivaren,dessutom “världens snyggaste dörrhandtag.”

År 1985 slutade man att tillverka Pininfarina, då “rullade den sista bilen från bandet”. Min bil är från det året, alltså är den historisk.
Nu tillverkas den igen,kanske betyder “nu” år 2018 eller några år tidigare?

Fiat 124 Spider byggs numera av Mazda i Hiroshima.Designen sägs vara en hyllning till originalet från år 1966.

Min bil hamnade först i USA och kom sedan till Koblenz i Tyskland,där min gode vän köpte den till mig.

Min vän B.F. som skickade artikeln var med en gång när bilen krånglade. Vi hade varit hos en silversmed nånstans inåt skogarna och bilen startade inte när vi skulle köra därifrån.
En vänligt man – mitt i skogen – fixade det provisoriskt men sa, att jag skulle köra direkt till en verkstad. Jag vågade inte stanna någonstans. Stopptecken ignorerades och farten var nog lite´för hög eftersom jag fortast möjligt ville komma till en verkstad.

På 16 år har det bara gjorts en riktigt stor reparation och den utfördes av Calle i Ystad ..” på en smutsig liten bakgård” … Han hade bilen i fem veckor.
Jag ser för mig hur 4 – 5 står runt bilen,när jag lämnade bakgården. Motorhuven var uppslagen och de såg med bekymrade men intresserade blickar ner i innanmätet.

De sakkunniga männen kunde lika väl ha stått runt ett operationsbord – fast i annorlunda kläder.

Jag hade en kamrat i Lund som på fullaste allvar valde mellan att utbilda sig till bilmekaniker eller läkare. Föräldrarna lyckades till slut få honom att välja läkaryrket.

Artikeln om “folkets Ferrari” avslutas med meningen: “Men körställningen är inte den bästa,för att passa in bör man ha korta ben och aplånga armar”. Jag har varken det ena eller andra men jag når både ner till pedalerna och fram till ratten!

Tänk att man kan vara förälskad i en bit plåt med fyra hjul och en ratt! Jag tycker att den är den finaste sportbilen av alla! Men jag var faktiskt kär i min gamla Toyota också. Jag har väl en pervers dragning till automobiler – autofili?

Bis bald.

Ingrid

PS. Dino är död. Han har flyttat till sällare jaktmarker.Man skulle kunna tro att han blivit överkörd av en av de bilar han kryssade mellan i många år, men så var det inte. Han blev sjuk och dog .Dino ,damernas riddare, vårt fyrbenta original. Det blir tomt…DS

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Väderleksrapporter i radio och TV lyssnar jag alltmer sällan på
Det blir ju nästan aldrig som de förutspår.
Jag tittar ut genom fönstret istället.

Vädret är naturligtvis viktigt och i vissa sammanhang enormt viktigt som t.ex. vid stora vintersportevenemang och för fester som man djärvt planerat att ha utomhus, sommartid.

I telefonsamtal runt om i landet och världen så är ofta den första frågan efter “hur mår ni?” , “Vad har ni för väder?”
Ingen väderleksrapport för mig, nej, men radions sjörapport lyssnar jag på.
Så skönt med deras exakta uppgifter i bjärt kontrast till väderleksrapportens “kanske, uppsprickande molntäcke, avtagande vind, eventuella skurar…”
Nej, tacka vet jag sjörapportens fakta.
Är det 7 sekundmeter i Skillinge så ÄR det . Inga vaga angivelser av förändringar och variationer.
Det är 40 cm fast is och därmed basta. Kulingvarning vid Ölands södra udde. Uppgifter om isars tjocklek högt upp i landet imponerar.

L. säger nu, att det inte heter sekundmeter,jag ska säga “meter per sekund”. Det lärde han sig redan i småskolan.
Ja, det man inte lärde sig där, får man lära sig i 80-årsåldern!

När detta läses är det måhända rusk-igt ute,men när det skrivs – den 6:e januari – är det ett underbart väder i Brantevik.
Det är ingen sol, men vindstilla, totalt lugnt och några få köldgrader.

Eftersom vi så ofta riskerar att bli omkullblåsta här nere, så är frånvaron av vind något lyxigt,åtråvärt,sagolikt skönt.
Att det inte är någon sol är också skönt,för man slipper ha solglasögon och behöver inte skugga med handen över ögonen för att se om det kommer någon emot en på Grönet. Man undviker alltså att kollidera och ser de mötande på långt håll. Den enda hund vi mötte var en otroligt liten chiwawa (?) i randig ´rock´. Den var utsocknes.

Grönet är underbart vackert även när alla träd står nakna.
Bäcken som rinner ner från det gula huset porlar idag livligt och glatt.(Jo, den porlar i dur.) Ljudet från den är högre än det som vågorna åstadkommer.
Trots deras låga, nästan släpiga hastighet hörs lite lågmält, stilla vågbrus.
Det är alltså njutbart att gå här för både öga och öra.

Det sägs att den blå färgen är den mest nyansrika. Kanske är det sant. Jag kan se minst 6-7 olika gråblå toner i havet och på himlen denna för både kropp och själ så sköna promenad en dag en bit in på det nya året – 2018.
Bis bald?

Ingrid

Kåseri av Ingrid Holmqvist, Brantevik

Som alltid vid den här tiden på året genomgår Brantevik en förvandling..

.
Från att ha varit en livfull sommarsemesterort blir byn en fridfull idyll med fruktkart på träden, björnbär i snåren och gott om plats att parkera bilar och rulatorer (ska det vara 2 l?) överallt.

Det är en genomgripande förvandling.Byn har tömts på bilar, barnbarn och till namnen okända hundar.
Endast ett tappert fåtal entusiaster har behov av badstegarna.

Det är tomt och tillbommat på Trampes, Branterögen,Hörnan och ´gamla krogen´. Hamngården ska ha öppet ibland och det får vi vara glada för. Glada är vi också för vår alldeles egna fiskbod i Södra hamnen. Så lyxigt!
Tre dagar i veckan kan vi köpa den färskaste fisk och de godaste sillinläggningar.
Vi delar glädjen med en liten mager katta – mor till 3 ungar – som sitter nedanför trappsteget och stirrar upp mot disken. Hon får en strömmingfilé ibland.

Och så kan vi köpa frukt och grönsaker vid ljugarbänken utanför Torekull. Det är alldeles sant.
Vi har det beviljat och är mycket glada för att så är fallet.

Vad som fortfarande fungerar ,som rullar på,bokstavligt talat, är boulen. Regn, blåst och kyla avskräcker inte de rosenkindade spelarna. Deras huttrande hustrur sitter troget vid sidan om banan och´ ínformerar varandra´ om vad som sig tilldragit har i byn.

Igår reste vår närmaste granne norrut. Nästan lika många som åker till Stockholm,Falun, Västerås,Småland och Eslöv reser söderut.Härliga bilder har kommit från Katarina i Californien. En kär vän är på Ibiza med sin 99-åriga syster.Några reser till Grekland, andra till Frankrike.

Trots att befolkningen minskat så markant intar ändå 25 -. 30 personer biografsalongen i Södra skolan på måndagskvällarna.

Hösten är så härligt kravlös. Nu kan jag sitta inne och läsa utan att få samvetskval för att det är strålande sol och varmt ute och jag inte går ut och sitter med nosen i vädret och t a r v a r a p å solen.
Och vi slipper bada i 12-gradigt vatten.

Kulinariskt är ju hösten underbar. Ålagille, gåsamiddag,äppelkakor,äppelpajer och äpplen naturell….

Efter de vackraste månaderna september och oktober kommer den lite´trista november.
Men vad bryr jag mig om några regnskurar och en kall vind från en grå himmel, när jag läser om och ser hur orkaner beter sig i andra länder?

Lugna dagar är det alldeles tyst.
Borta är alla billjud och knattret från en och annan motorcykel, glädjetjuten från studsmattehoppande barn och skränande fiskmåsar. Tyvärr också från skönsjungande fåglar.
Nu kommer fågelstrecken och de skränar också ibland. Diskuterar de färdriktning med varandra eller bråkar de om vad de ska äta till middag?

Blåsiga dagar hörs bara vindens vinande och vågornas dån. Det är mysiga ljud om man jämför med orkanvindar och knakandet från omkullvräkta träd och hus.
Vi behöver bara tänka några sekunder på naturkatastrofer för att bli tacksamma för höstens regn och kyla -ja, förstås i kombination med fungerande el och vatten!

( Fy, så snusförnuftig jag låter)

Bis bald från en som gillar hösten.
Ingrid